En kulen höstkväll – noga räknat den 13 oktober – troligen inte en fredag, samlades ett antal schackintresserade telegrafare, mest unga telegrambärare och några tjänstemän, till ett konstituerande sammanträde för att bilda en schacksammanslutning.

Det var nära att det inte blivit något Kamraterna, ty den ursprungliga tanken var att endast anställda vid televerket kunde bli medlemmar – en korpklubb alltså. Vid närmare eftertanke blev det inte så – som väl var. Majoriteten var ju telegramgossar. Ni som är tillräckligt gamla minns gossarna i uniform med en liten läderväska dinglande på magen, utbärande goda eller dåliga nyheter, och deras verksamhetstid var bara cirka fem år, såvida de inte före 20 år blivit överförda till andra områden inom verket. Man beslöt därför att även vänner och bekanta kunde bli medlemmar. Så skulle klubben ha ett namn och något snille föreslog Solon (?) vilket direkt åkte i papperskorgen. Bättre gehör fick Schacksällskapet Kamraterna, men före registreringen i Förbundet ändrades det till Schackklubben Kamraterna och det blev ett utmärkt namnval, ty i alla år har klubben gjort skäl för namnet!

Valet av styrelse blev lätt och till ordförande valdes enhälligt nu legendariske Herman Schweitz, så småningom ”Hövdingen” kallad. Sekreterare blev K.G. Liljeström, kassör S.A. Svensson, materialförvaltare Osborn Andersson samt ledamot C.A. Johansson. Huruvida sammanträdet avslutades med lite schack, förmäler inte historien.

Det blev i stället betydligt svårare saker att uträtta, nämligen skaffa en spellokal. Klubbens första lokal hade ett intressant namn – Café la Reine (drottningen) som passade bra för schack. Den var dock alldeles för liten och föga lämplig. I fortsättningen blev det många kaféer och alltid besvär med lokalfrågan. Först inpå 50-talet blev det bättre med för schack hyggliga lokaler. Man kan nämna Navigationsskolan, Arbetarföreningen, den förnäma HSB-salen vid Badhusgatan samt den nuvarande Annedalsgården (1970).

Under många år i samband med lokalfrågorna var ekonomin alltid ett brännande problem, men även detta ordnades till slut tack vare dugliga kassörer med Anders Johansson som den särklassigt förnämste. Dessutom var det många medlemmar som inte knöt näven så hårt om pungen när klubben var i nöd.

Det är inget lätt jobb att nedteckna en mindre sammanslutnings 50-åriga historia med tanke på att sekreterarna levde och verkade i nuet och inte med sikte på det historiska och vad klubben presterat under en längre följd av år. Det fanns dock några lysande undantag, särskilt Ivar Jacobsson . Redan efter några år blev det byte på sekreterarposten och Ivar blev den andre. Denna krävande syssla beklädde han i 18 år (!) med avbrott för ett par år som ordförande samt därefter några år av annat styrelsearbete. Det han uträttade kan inte med ord beskrivas. Hans make som sekreterare fanns nog inte. Sedan han lämnat sitt värv, fanns varenda turneringsresultat och alla matchresultat – även individuella (!) om så bara ett parti spelats. Hans små ”svarta böcker” var fantastiska – och nu är det bara en spillra kvar av det. Olyckliga omständigheter, brand och dödsfall har förskingrat klenoderna. Och nu svävar man i mörkret när det gäller detaljerna.

Under de 50 åren har klubben haft nio sekreterare, nämligen Ivar Jacobsson 18 år, Georg Flink 10 år, Lars Bäckström 7 år, K.G. Liljeström 3 år, Olof Elfstrand 3 år; Bertil Asservik 2 år, K.E. Mårtensson 2 år och Karl Ganzer 2 år.

I likhet med Jacobsson har Elof Olsson nedlagt ett oerhört arbete med klubbens statistik, men mycket av mödan förspilldes vid hans förtidiga bortgång.

Egentligen skulle väl ordförandena nämnts först av styrelseledamöter, men i Kamraterna har vi aldrig hållit så styvt på etiketten, annat än när det gällt att placera rätt man vid rätt bord i laguppställningar.

Klubbens förste och suveräne ordförande var Herman Schweitz. Hade han inte på tjänstens vägnar flyttats till Stockholm, där han avled 1968, hade han väl varit ordförande än i dag. Hans allt var Schackklubben Kamraterna! I sexton år varade hans regeringstid. Som god tvåa följde Elof Olsson, även han en eldsjäl som med framgång ledde klubbens öden i nio år.

Erland Elofsson var en uppslagsrik och god organisatör, som vid flera tillfällen höljde Kamraternas namn med ära och glans. En förnämlig insats gjorde han vid Interzonala Turneringen i Göteborg 1955. Han har varit ledare i sju år. Alltid mån om klubben har Bertil Asservik beklätt snart sagt alla poster inom styrelsen och ordförande har han varit i sex år. Vidare följer Nils Eriksson fyra år, Harry Alexandersson två år, Gösta Lundqvist ett år samt Anders Johansson, när detta skrives, nära ett år.

Om Anders Johansson är ny som ordförande, är han så mycket äldre som kassör. I nitton långa år har han härdat ut på denna svåra post och gjort det med stor ära. Att klubben nu har det gott ställt är helt och hållet Anders förtjänst – och medlemmarnas förstås, som inte kunnat motstå hans nästan abnorma envishet när det gällde att klå dem på pengar!

Efter Anders följer Gösta Lundqvist som kämpat med denna otacksamma syssla i hela tolv år, under ofta besvärliga tider. Så har vi Bertil Asservik fyra år. S.A. Svensson (den förste) tre år, A. Carlström tre år, Viktor Viberg två år (då jag och ”Landala” Nilsson en gång reviderade hans fögderi, fattades det ett par kronor i kassan vilka vi samlade ihop, ty vi visste att Viktor gjort sitt bästa, och föreslog ansvarsfrihet för styrelsen), Hjalmar Vinberg två år, Ernst Sauer två år, Ragnar Gustavsson Ragnar Gustavsson två år. Ragnar hade ett par svåra år med arbetslöshet och annat elände, men han hade alltid åtminstone 1 kr över! Den nuvarande (1970) Rune Torstensson har förvaltat pundet i nära ett år. Han är lärling men blir säkert en bra kassör.

Nu får jag tala lite om schack, sedan de som dragit den tunga ”osynliga” bördan fått sitt omnämnande. Det är en hemlighet förknippad med ”Hövdingen” – han kunde inte spela schack, eller i varje fall var det inte många som var sämre. Visserligen deltog han i 57 matcher men lyckades inte få ihop mer än ett 20-tal poäng. Det var kanske anledningen till att han blev en så bra ledare. Jag lyckades en gång i en match spåra anledningen till att Schweitz inte var god vän med pjäserna. Han och jag studerade en kamrats ställning och plötsligt sade Schweitz: ”Då förlorar vi detta också!” ”Varför det?” frågade jag. ”Du ser väl att han är två bönder under!” ”Ja visst, men det hotar matt i fyra drag, och jag ser ingen parad!” Det var en ”liten” kamratspelare men han var stor vid brädet och kallades av kamraterna för Tjuren. Då Kamraterna summerade de första fem åren, hade han inte mindre än 75 vinstprocent! En verkligt stor talang som tyvärr emigrerade till Kanada.

En stor talang däremot som inte lämnade klubben var Eric Jonsson från Landala. Från denna fina stadsdel fick klubben många starka spelare genom tiderna. I 49 år har Eric varit klubbens obestridlige champion – i allt! Men till honom återkommer vi.

Tidigt ansåg ledningen och spelarna att man måste ut och ”känna” på andra klubbar, för att komma underfund med om man var bra eller dåliga. Det blev resa till Kungälv och stryk förstås – med 3-5, inte så farligt. Första spelsäsongen gick med förlust enligt följande: 3 vunna, 6 förlorade. Poäng 48-74. Bland motståndarna märktes: Majorna 4-16, Lundby 4-16, Schackklubben 7-13, Manhem 8-11. I följande fyra säsonger gick det ihop och inget år förlorades. Klubben redovisade följande resultat för femårsperioden: 29 vunna, 24 förlorade och 5 oavgjorda. Poäng: 471 vunna och 444 förlorade.

Inte så illa för att vara nybörjare och med tanke på att ingen av medlemmarna varit med i någon annan klubb. Lägg därtill att, bortsett från några ”oldboys” i främst styrelsen, var medlemmarna mellan 15 och 20 år. Landala-Nilsson var 17 och Eric Jonsson var 18 år när han blev medlem i klubben. Rena ungomsklubben alltså.

Men åren gick och det blev fler medlemmar som växte till schacklig visdom och spelstyrka, och i början på 40-talet nalkades man de stora. Vägen hade dock varit lång med många matcher mot Schackamatörererna, Walhalla och 23:orna. Mindre triangelmatcher som oftast gick i Kamraternas favör. Lägg därtill matcher mot Majorna och Schackklubben och någon gång Sällskapet.

1943 inleddes – på initiativ av Gunnar Gustavsson i Lundby – ett fruktbringande matchutbyte med Manhem och Lundby. Även mot dessa storklubbar hade man tidigare drabbat samman i mindre matcher, förbunds- och vänskapsmatcher. Man satte upp ett vandringspris som efter två år tillföll det bästa laget och det blev Kamraterna, sedan Manhem vunnit första året och Kamraterna det andra men med en liten partipoäng mer.

Efter några år – närmare bestämt 1943 – återupptogs triangelmatcherna, nu utökade till 40 mannar i laget. Det blev hårda och spännande matcher och mycket kan de tre klubbarna tacka dessa matcher sin kommande storhetstid inom Göteborgs och Sveriges schackliv.

Vandringspriset skulle erövras tre gånger dock inte i följd nödvändigtvis, för att bli ständig egendom, och efter sex år hade det upphört med sin vandring. Manhem tog det för alltid. Kamraterna nådde två inteckningar och Lundby en.

I det nya vandringspriset, den sk. GP-kannan, utökades antalet spelare till 50 och därmed inleddes en matchepok vars make inte finns i vårt land och knappast i Norden heller.

Fram till 1969 har Manhem erövrat tre och Kamraterna två vandringspriser, under det att Lundby blivit utan – trots härlig kamp i alla år – ty i de hårda matcherna, där avgörandet ofta hängt på en halvpoäng har de städse dragit kortaste strået. En inteckning har i alla fall Lundby som lön för många års möda och i ett flertal matcher har såväl Manhem som Kamraterna fått bita i det sura äpplet. Manhem har vunnit tävlingen tio gånger, Kamraterna åtta gånger och Lundby en gång.

Men det finns ju mer att spela om, tex. Förbundets lagtävlingar och då särskilt distriktsmästerskapet. I 21 år har det utkämpats så många vansinnigt spännande matcher, att det i dag går omkring lagledare som blivit gråhåriga i förtid.

Det utkämpades förstås många lagmatcher tidigare i Förbundet men med olika laguppställningar från 6 till 20 man. I modernare tid har Kamraterna vunnit DM 11 år, Manhem 9 år och Majorna 1 år.

I enlighet med en gammal tradition har säsongen på Förbundet avslutats med det alltid intressanta blixtspelet såväl för lag som individuellt. Även i denna ”sport” har Manhem och Kamraterna för det mesta triumferat i båda ”grenarna”, och vad det gäller lag så har klubben en hel del sk. Blixtklockor som minner om flydda dar. Under de senaste åren har snabbheten i de grå cellerna och fingrarna avtagit betänkligt, men det är en annan historia.

Av matcher återstår det förnämsta, nämligen Allsvenska serien som i början på 50-talet var en cuptävling. Där har under årens lopp Kamraterna skördat många lagrar och toppen nåddes 1954. Göteborgs Schackförbund firade 50-årsjubileum och – på undran vad Kamraterna skulle ge i present – var det en som föreslog Allsvenska mästerskapet! Han menade allvar men möttes av ironiska småleenden! Skall inte Stockholms Södra, Wasa SK och Skånes SF ha ett ord med i laget? Jo visst, sade optimisten, de skall få släppa till poängen! Det blev så! Trots att Ståhlberg och Lundin fanns med i lagen, tillsammans med många landslagsspelare och andra mästare!

I den första matchen mötte vi Stockholm Södra och vann med 5½-4½, sedan Eric Jonsson besegrat Ståhlberg. Den andra matchen mot Skåne vann vi också, nu med 7-3 sedan Eric Jonsson besegrat Karlin, en av de mest svårslagna mästarna på den tiden. Den tredje matchen mot Wasa vann vi med 5½-4½, sedan Eric Jonsson besegrat Lundin! Där ser man vad en enda man kan betyda! Naturligtvis är varje poäng lika värdefull, antingen den vinnes vid första eller sista bordet! Men vem hade väntat att Eric skulle svara för denna bravad! Hade han tagit 2 poäng (lika med 66%) skulle han varit nöjd, men 100%… fantastiskt!

Därmed blev Kamraterna det första och enda lag söder om Mälardalen som erövrat ett Allsvenskt mästerskap.

Mannarna i Kamraternas lag måste gå till historien, ty det är en god karamell att suga på i motgångens stunder. Alltså: Eric Jonsson, Leho Laurine, Bertil Johnsson, Reljo Utuste, Bertil Gedda, Harry Alexandersson, Ragnar Gustavsson, Sixten Ardbring, Åke Jyfors, Erland Elofsson och Bertil Westin.

PS: Jag glömde resultaten: 1) Kamraterna 6 mp och 18 pp 2) Stockholm Södra 4 mp och 18 pp 3) Wasa SK, 4) Skåne SF.

Under de 50 åren har Kamraterna spelat 514 matcher. Poäng: 4913 vunna mot 4113 förlorade = 54%. Största segern i Triangeln 32½-17½, i lag-DM 10-0 samt i Allsvenskan 9-1.

Kamraterna kan inte tala om det glada 60-talet, ty det var betydligt roligare på 50-talet, men detta kan faktiskt förklaras. I slutet av 50-talet och början på 60-talet förlorade klubben ett flertal av sina förnämsta poängplockare, namn som Ralph Halleröd (rekord 11 poäng på 11 matcher under en säsong), Leho Laurine (8 på 10), Bertil ”Masen” Johnsson (9½ på 10), Åke Jyfors (9 på 10), Reljo Utuste (8½ på 9), Bertil Westin (8 på 9). Mer än halva allsvenska laget och dessutom några av de stora talangerna som hamnat i förskingringen på grund av studier och andra sysselsättningar. Det är minsann inte gjort i brådrasket att ersätta toppspelare av denna kaliber och resultatet blir ofrånkomligt en rejäl vågdal!

Då Kamraterna har ägnat stor omsorg om de unga förmågorna, kommer dessa att så småningom infria förväntningarna – några har redan gjort det, med den äran. Spelare som Sven-Göran Malmgren, Gunnar Dahlin, Alf Björsson, Ulf Nyberg, Kristjan Hallberg, Bo Bjerner, Jan Kristensson, Rolf Sannes, bröderna Svenn – Matti, Olli och några till – kommer säkert att om några år göra livet surt för våra konkurrenter både när det gäller matcher och individuella turneringar. Eja, vore vi där!

Men vi får inte glömma våra gamla kämpar som då och då är i elden, garvade i hundratals matcher. Medlemmar som varit med från starten eller nära på och många av dessa är anledningen till Kamraternas framgångar genom åren.

Åter stöter vi på det stora namnet som blivit så att säga Kamraternas signaturmelodi – Eric Jonsson. Han har inte betytt allt för klubben men oändligt mycket. Det kändes alltid styrkande för lagandan då Eric dök upp i matchlokalen. Eric är här, spelet kan börja. Var Eric någon gång förhindrad av arbete eller sjukdom, blev det nästan sorg i kamratgänget. Men han var inte bara en stor schackmästare, utan också en stor kamrat och vän, välkänd inte bara inom sin klubb och staden utan också i hela landet, ja hela Norden. Här det onödigt att räkna upp allt vad Eric presterat vid schackbrädet såväl hemma som i utlandet.

Vi måste dock räkna upp hans meritlista i klubben. Så när som på ett fåtal matcher har han under 49 år spelat vid första bordet – och det 326 gånger – och i dessa matcher tagit 216 poäng eller styvt 66%. Ett enastående resultat!

Bland andra gamla fina Kamratspelare kan nämnas Harry Alexandersson 307-185, Ragnar Gustavsson 263-144, Nils Eriksson 262-148, Georg Flink 222-144, Bertil Gedda 214-136½, Åke Jyfors 212-133½, Ivar Jacobsson 182-103, Allan Olsson 145-69, Robert Gustavsson 139-82 (har varit med från starten och 1970 ännu aktiv), Erland Elofsson 132-8, Josef Brodin 127-73½, Ivar Karlsson 117-67½, Reljo Utuste 117-74, Gösta Lundqvist 113-65, Bertil Brogren 96-60, Sixten Ardbring 92-65, Bertil ”Masen” Johnsson 85-58½ och Nils Bonander 78-52.

Tyvärr måste vi av utrymmesskäl sätta punkt här, men annars fanns ett 70-tal fina medlemmar som i många matcher dragit sitt strå till stacken. I ur och skur – för att inte tala om snöglopp – har de kämpat sig till Lundby och hem sent på natten, och i många andra matcher har de utan tvekan ställt upp, hyllande regeln att det finns inga andra förfall än eget dödsfall.

Under de 80 åren har klubben spelat hundratals turneringar i olika klasser och många har vid avslutningarna hämtat sina priser – inte alltid så dyra men ändå dyrgripar. Största intresset har väl alltid gällt högsta klassen där det kämpats om KM, och att bli klubbmästare i Kamraterna var något att sträva för.

Nu kommer vi till Eric Jonsson igen, ty han har erövrat KM inte mindre än 15 år! Det kunde naturligtvis blivit fler men han fick väl unna sina kamrater ett och annat. Det gjorde han också men han hade även ett annat motiv – han ville träna och lära dem spelets finesser och så fick han lite träning själv, ty några gånger lyckades han inte vinna!

Efter Eric följer Harry Alexandersson sex år, Bertil Johnsson fyra år, Ivan Nilsson tre år, Ragnar Gustavsson tre år, Ralph Halleröd tre år, Bertil Gedda två år, Georg Flink två år. Så följer en rad med vardera ett KM: Robert Gustavsson (det första), Elof Olsson, Lennart Bülow, Allan Olsson, Arne Tilander, Åke Jyfors, Reljo Utuste, Leo Laurine, Nils Bonander, Sven-Göran Malmgren, Uno Elofsson och Ulf Nyberg.

Och vidare har Eric Jonsson blivit göteborgsmästare sex gånger, Leho Laurine sex gånger, Masen Johnsson tre gånger och Sven-Göran Malmgren två gånger. Inga dåliga grejer – bäst i Förbundet!

Klubben har även lyckats få in några juniormästare, och den som gjorde sig mest känd var Ralph Halleröd, ty han blev även Svensk Juniormästare. Efter särspel fick Halleröd resa till Kanada och VM. Även en juniormatch mot Sovjet har han på sitt samvete. Sven-Göran Malmgren var en fin junior men det har han inte nöjt sig med, ty han har redan gått långt.

Klubbens förste juniormästare var Bruno Epstein och vidare Carl Axel Sjöblom, samt ett flertal nyare juniorer som är så bra de tom. några gånger klått Manhems juniorlag.

Många Kamratspelare har hämtat många och fina priser vid Förbundets avslutningar. 1925 hade Kamraterna en mästare i Förbundet och 30 år senare ett 20-tal.

Även i SM har Kamraterna hållit sig väl framme och erövrat ett dussin platser i mästarklassen, förutom ett flertal priser i övriga klasser. Något Sverigemästerskap har klubben aldrig klarat trots att Eric Jonsson varit nära ett par gånger och särskilt i Avesta, då Eric låg i toppen mot slutet.

För trogen tjänst och främjande av klubbens verksamhet har följande medlemmar kallats till hedersledamöter: Eric Jonsson, Ivar Jacobsson och Harry Alexandersson. Till hedersledamöter i Göteborgs Schackförbund har kallats Eric Jonsson och Harry Alexandersson.

Många Kamratspelare har under de 50 åren tvingats att lämna klubben av olika anledning och dessa skall vi inte glömma, för många av dem har gjort värdefulla insatser för klubben.

Återstår bara att be om benäget överseende med de fel som vidlåder denna historik och för vilka författaren av tidigare nämnda skäl är åtminstone relativt oskyldig.

Ur Schackklubben Kamraterna Göteborg, 50 år, Göteborg 1970.