Eero Kuparinen 1940-2006

Jag blev tidigt imponerad av Eeros snabba uppfattning när han spelade. Stod nåt och hängde tvekade han inte en sekund att norpa materialet, om ingen fara vara å färde, vill säga. På så vis var Eero en lurig motståndare att möta, han missade sällan en möjlighet och särskilt i blixt kunde han vara obeveklig.
Även hans teorikunskaper var goda, det syntes på Eeros öppningsspel att han nån gång i begynnelsen pluggat teori. Till mig sa han att jag borde spela Spanskt. Det var på den tiden när jag trodde att 3. Lc4 var enda draget. Detta var runt 1967-1968.
På 1970-talet tyckte jag att Eero borde ha åtminstone 2000 i ranking. Varför han inte fick det svarade han väldigt bra på i Porträttet-intervjun som jag och broder Gösta gjorde 1986 med honom. Eero hade god självinsikt, och distans. Och bra koll på klubbverksamheten. Eero var medlem i Kamraterna i 42 år och skulle fylla 66 år den 14:e juni.

/Matti Svenn, juni 2006/

Ur Porträttet /Kamratbladet 1986:2/

Han är som en klippa. Fast och orubblig. Hans handslag är rejält. Hans överläpp innehåller en ordentlig prilla. Han har finskt blod och stockholmsdialekt i sig, denne göteborgare. Han heter förstås Eero Kuparinen

Som 14-åring lärde Eero sig spelet av sin fosterfar och som junior placerade han sig en gång tvåa i Upplands-JDM, bara distanserad av Börje Jansson som småningom blev svensk mästare.

Under sin tid på östkusten lyckades han också bli fyra i en välbesökt blixtturnering i Uppsala. Före honom i prislistan fanns namn som Börje Jansson och Åke Olsson. Det där med blixt har med åren blivit Eeros och Albin Rosens dueller långt fram på småtimmarna

Men varför just blixt?

– Det ligger mig varmt om hjärtat. Man blir inte så uppbunden. Dessutom har jag för krasslig kondition för långpartier.

Till Göteborg kom Eero 1963 från SK-33 i Enköping. Hans bana här nere började på förbundets legendariska lokal på Smedjegatan. Att han strax om med i Kamraterna kan vi tacka en viss Kamratordförande vid namn Erland Elofsson för. De arbetade nämligen båda på Götaverken och då blev det naturligt att Erland lurade me Eero till Annedalsgården. Detta hände sig hösten 1964. Det var på den tiden som Erik, ”Masen”, Gedda, Dahlin och Malmgren var och blev de ledande namnen i klubben. Det var också då som det var ”aktivitet så det räckte, två kvällar i veckan”.

Första året blev Eero tvåa i klass 2. Vann gjorde Torsten Persson. Till klass 1 avancerade han 1965 och 1966 fattades det en halva för mästarklasstiteln.

Åren 1966-69 blev det inte mycket spelat. ”Arbetsförhinder” kom i vägen. Han startade nämligen en firma ” som gick åt helvete”. I förbundstävlingarna kom han tvåa i klass 2, 1969 och blev uppflyttad till klass 1. Året därpå blev det ånyo ett andrapris. Vann gjorde Bror Bjerner.

SM-starter har det också förstås blivit – ett femtontal sådär. Första starten skedde i Karlskrona 1963 (trea i klass 2) och givetvis var tältet framme redan då! Annars var första campingäventyret med Albin först 1969 i Sundsvall. ” Då det var varmt som fan”.

Det blir ganska naturligt att förhöra sig med Eero om hur han upplever skillnaden med dagens Kamraterna med gårdagens dvs tiden på Annedalsgården.

– Det var mer livat förr och framförallt mer aktivitet hos de äldre medlemmarna. Ett år var det 84 deltagare i KM! Lusseavslutningarna är också något man minns. Ett år råkade jag vinna Sannes julkorg. Proppad med skinka, korv, ost och två knattar som den var, räckte den ända till nyår! I och med flyttningen försvann liksom klubben. Men det börjar se bra ut igen framförallt på juniorsidan.

Som avslutning på vår lilla pratstund bussade vi Jolanta Dahlin på honom för att kontrollera hans blixtfärdigheter. Tio minuter fick de båda till förfogande. Lotten gav Eero vit och resultaten kan spelas igenom här nedan.

Utfrågare: Gösta Svenn – Utskrivare: Matti Svenn