Bent Larsen 1935-2010

Matti Svenn:

När Bent Larsen dog den 9:e September i Buenos Aires, har västvärldens bägge tungviktare från 1960- och 70-talet (Bobby Fischer 2008) för gott lämnat Caissas värld. Bent hann fylla 75 år tidigare i år (4 mars) och Dansk Skakunion ordnade ett stort jubileum där de bl.a. gav ut en mycket välskriven jubileumsskrift  där mycket av Bent Larsens schackliga gärning finns dokumenterad. 

Bent Larsen har med sin kämpaglöd vid schackbrädet och sina böcker och artiklar gjort ett ovärderligt avtryck i schackhistorien. Hans sätt att skriva och kommentera schack fångade verkligen läsaren. Med träffsäkerhet i språket och förmågan att berätta om det viktiga i en schackställning kunde det inte vara annat än underhållande och lärorikt att läsa honom.

Under många år på 1970-80 talet var Bent medarbetare i Schacknytt (Lars Grahns schacktidskriftsskapelse – hur det gick till när Bent blev medarbetare där, kan man läsa på Lars blogg: Inte bara schack ), där var också Kamraternas Ingemar Johansson med och skrev massor av schackartiklar. Så när jag bad Ingemar om han har nåt komihåg om Bent, kom följande på mailen:

”Jag träffade Bent för en intervju för Schacknytt i Köpenhamn 1979. Intervjun finns ju i nåt nummer av SN. Vad jag rent allmänt kan säga är att det rörde sig om en högt begåvad människa, i stora stycken självlärd och med en flexibel grundhållning. Och då pratar jag inte speciellt om schack, utan om hans inställning till livet. Jag minns hans kommentar till den tyska ockupationen av Danmark: ”Många danska bönder hälsade den med glädje, nu skulle fläskpriserna minsann raka i höjden. Så mycket fläsk som tyskarna äter!”. Bent var också mycket litteraturintresserad, han läste skönlitteratur på flera språk, och knöt reflektioner kring vad han läste. Jag minns hans kommentar till Uwe Johnsons roman ”Den tredje boken om Achim”, som handlar om hur en östtysk tävlingscyklist (Johnson var från DDR, men flydde västerut 1959) görs till folkhjälte med förfalskad biografi: ”Den borde ha handlat om en schackspelare i stället.” Det var en trevlig kväll på Rådhuskroen (Lars Grahns bild på hans blogg: Inte bara schack är från just det tillfället), vi åt och drack gott och mycket. Om hans senare liv vet jag att han fick diabetes ett tag efter att han hade flyttat till Buenos Aires.”

Själv vann jag Junior-DM i Göteborg 1971 och priset var Bent Larsens bok: Ich spiele auf  Sieg (jag spelar på vinst) och bättre pris fanns inte att få då (det skulle i så fall varit Bobby Fischers bok: My 60 Memorable Games, men den hade jag redan.) När jag nu åter bläddrar i boken, för att välja ut ett parti som skulle kunna passa som en hyllning till Bent så upptäcker jag att den ser rätt sliten ut och ett antikvariat skulle nog inte direkt jubla åt bokens utseende – kaffefläckar lite varstans, noteringar med bläckpenna här och där -, då blir jag plötsligt så jäkla glad. Det märks att boken är väl använd. Det syns att nån använt boken. Bent hade fängslat och fångat en 16-åring som var rejält trött på böcker i största allmänhet vid den tiden. Jippie! Efter viss tvekan valde jag till slut ut det 60:e och sista partiet (det finns ju en del att välja mellan – I Fischers bok var det också 60 partier, en slump, eller?)  från boken. Det är det där berömda sicilianska mötet i Velimirovićangreppet i Interzonturneringen i Palma de Mallorca 1970 mot Bobby Fischer. Betänk att Fischer var en otrolig öppningsteoretiker, men det var Larsen också. Det märks här!

Fischer and Larsen Chess Life & Review, July 1970, front cover (Edward Winter)

Bobby Fischer – Bent Larsen
Interzonturneringen Palma de Mallorca 1970

1.e4 c5 2.Sf3 d6 3.d4 cxd4 4.Sxd4 Sf6 5.Sc3 Sc6 6.Lc4 e6 7.Lb3 Le7 8.Le3 0-0

De andra möjligheterna 8. – a6 eller 8. – Ld7 passar mig inte. Efter t.ex. 8…a6 kunde Fischer valt sin älsklingsvariant, den korta rockaden, i så fall är a6 nästan en tempoförlust. Alltså har vit med det tidiga Lb3 lockat eller tvingat mig till tidig rockad. Tidigare var mitt försvar mot Velimirovićvarianten: 7. Le3 Le7 8. De2 a6 9. 0-0-0 Dc7 10. Lb3 b5 11. g4 Sa5 12. g5 Sxb3+ 13. axb3 Sd7, då jag höll offret 14. Sf5?! för inkorrekt p.g.a. ett försvar som jag fann 1966: 14. – exf5 15. Sd5 Dd8 16. exf5 Lb7 17. f6 gxf6 18.The1 Lxd5 19. Txd5 Tg8!. Tyvärr, fick jag inte tillfälle att spela draget. Jag visade det för olika danska spelare och Hamann vann med det mot Gheorghiu i Zonturneringen 1967. Men Fischer gjorde mig inte besviken!

I gengäld kom jag till turneringen med ett nytt försvar, just med 0-0. Och natten före detta parti hade jag studerat varianten i timmar. Kanske undrar läsaren om sömn inte varit förnuftigare. Jo, det försökte jag med också. Men partiet spelades på en fredag och för Fischer betydde fredag att han av religiösa skäl inte kunde spela schack efter solnedgången. Alltså skulle hans fredagspartier börja tidigare. I denna turnering började vanligen partierna kl. 16.00 och jag sov normalt till 12.00 eller senare. Nu hade jag övertalats att börja partiet 11. 30. Alltså försökte jag lägga mig tidigare och sova, men vaknade inte mindre än efter tre timmar och var klarvaken. Effekten: Jag kom förskräckligt sömnig till partiet.

9.De2 a6 10.0-0-0 Dc7

Normaldraget. 10…De8 kommer väl förr eller senare bli vederlagt.

11.g4 Sd7 (!!)

Inte helt nytt, men första gången i stormästarpraxis. Teoretikerna föreslår 11…Sxd4 12.Txd4 b5 som kanske också är spelbart. Dessa 11:a första drag spelade jag á tempo. Var Fischer imponerad? Ville han kringgå förberedda varianter? I vilket fall som helst, efter lång betänketid valde han en fortsättning som inte kan vara den bästa. Men vilken är då den bästa? Velimirović menade 12.g5 följt av f4 eller omvänt. Det är också min mening. Och denna fortsättning hade Velimirović visat Fischer redan 1967! Detta visste jag naturligtvis inte och jag vet inte varför Fischer inte följde detta förslag av variantens ”fader”.

12.h4?

 Några ryska teoretiker har efter detta parti föreslagit en annan angreppsmetod: 12.g5 Sc5 13.Thg1 Planen är Tg3,Dh5 och Th3. Den tror jag inte på, i mina ögon är denna plan för långsam. Vid ”redaktionslut” får man anse denna teoretiska fråga som oklar.

12…Sc5 13.g5 b5 14.f3 Ld7

Efter 14. –  b4? 15.Sa4 blir damflygeln för en tid blockerad och vit kommer till angrepp på andra sidan: t.ex. 15…Ld7 16.Sxc6 Lxc6 17.Lxc5 dxc5 18.g6! med oklar ställning. 
Om jag inte har alldeles fel (i sådana här skarpa ställningar har man lätt det) står svart efter bara 14 drag klart bättre, p.g.a. ett inexakt vitt drag i en variant, där vit inte kan tillåta sig inexaktheter. Vits aggressiva variantval har dödat många sicilianare, därför överskattar man lätt den vita ställningen.

15.Dg2 b4 16.Sce2 Sxb3+

Enklast möjliga gäller. Komplicerade fortsättningar som 16…a5 17.Sxc6 Dxc6 18.Sd4 Dc7 19.g6 kan man analysera i timmar, vilket är mycket trevligt. I ett parti är dock det valda spelsättet att föredra och inte bara för att man råkar vara sömnig. Huvudsaken är att det svarta angreppet kommer först. Det gäller i partiet och även efter 17.Sxb3 a5 18.Kb1 a4 19.Sbc1 Se5 

17.axb3 17…a5 18.g6

Vit stöter först, men utan kraft.

18…fxg6 19.h5

19. – Sxd4

För att få veta hur han slår tillbaka!

20.Sxd4

Efter 20.Txd4 g5 21.Lxg5 Lxg5+ 22.Dxg5 är 22…h6 dåligt p.g.a. 23.De7 med angrepp på d6. Istället spelar svart med fördel a4.

20…g5 21.Lxg5

På det viset får vit egentligen inga chanser. Kanske skulle han försökt med 21. h6 och hoppas på att kunna utnyttja de svarta fälten. Vid korrekt spel står svart i vilket fall som helst bäst.

21…Lxg5+ 22.Dxg5

22. – h6!

Positionellt logiskt: Vitfältslöpare, då ska bönderna vara på svarta fält – men också taktiskt mycket bra.

23.Dg4

23.De7? Tf7 24.Sxe6 Dc8 vinner pjäs.; 23.Dg6 besvaras med 23…Tf6 och 24.Dg3 starkast med 24…e5! t.ex. (också bra, men inte helt precist är 24…Tf7 25.Thg1 a4) 25.Se2 a4 med stor fördel.

23…Tf7!

Poängen. Däremot hade 23…e5? 24.Se6 get vit minst lika spel.

24.Thg1

Nu strandar 24.Sxe6 på 24…Dc8 25.Txd6 Te7 med pjäsvinst eller med ett vunnet slutspel efter 26.Txd7 Dxd7 27.Sc5 Dxg4 28.fxg4 Tc8. Svart har konsoliderat sig och står klar för angrepp. Vit har egentligen ingen chans.

24…a4! 25.bxa4

25. – e5!

Jag fann inte dessa drag särskilt svåra men den exakta dragföljden och sambandet mellan drag 22 till 26 är fint. Redan här beslöt sig Fischer för att offra pjäs. Beslutet är förståeligt, då både 26.Sb5 Dc5 som 26.Sf5 Lxf5 27.exf5 Txa4 förlorar.

26.Se6!? 26…Dc4 27.b3

Den lättaste vederläggningen av 27.Txd6 är 27…b3! 28.c3 Txa4 29.Kd2 Ta6!

27…Dxe6 28.Dxe6 Lxe6 29.Txd6 Te8 30.Tb6 Txf3 31.Txb4 Tc8 32.Kb2

Efter 32.c4 Tf2 är den vita kungen i fara.

32…Tf2 33.Tc1 Lf7 34.a5 Ta8 35.Tb5 Lxh5 36.Txe5 Le2

Kampen är över. De vita fribönderna är inte särskilt farliga, alltså vinner de svarta.

37.Tc5 h5 38.e5 Lf3 39.Kc3 h4 40.Kd3 Te2 41.Tf1 Td8+ 42.Kc3 Le4 43.Kb4 Tb8+ 44.Ka3 h3 45.e6 Lxc2 46.b4 Te3+

Förseglingsdraget.

47.Kb2 Ld3 48.Ta1

Även om alla trodde att Fischer skulle ge upp avbrottet analyserade jag det noga. Vacker tyckte jag följande variant var: 48.Tf4 h2 49.Th5 Le4! med tornvinst.

Analysställning efter 49. – Le4! Svart vinner torn.

48…La6 49.Tc6 Txb4+ 50.Kc2 Lb7 51.Tc3 Te2+ 52.Kd1 Tg2 0-1

Partiet blev mycket uppmärksammat och tillhör kanske också ett av mina allra bästa. Men allt gick så lätt! De första 17 dragen tillhör det nya försvaret, därefter sex konsolideringsdrag och tre angreppsdrag, och snart fick vit ge en pjäs. Så enkelt kan alltså schack vara!

Kommentarerna är hämtade från Larsens bok: ”Ich spiele auf Sieg” 
(med försök till översättning av Matti Svenn)
Mer om Bent Larsen på Kamraternas sidor:
Magiska drag på Sjuttiotalet
Philidor i Larsens tappning