Ingemar Johansson: I Stockholm för 100 år sedan
För 100 sedan spelades den första internationella schackturneringen i Sverige – ja, i hela Norden. Den ägde rum i Stockholm mellan den 11 och 25 februari 1906, och initiativtagare var Stockholms Schacksällskap – en förening som, lämpligt nog, samtidigt firade sitt 40-årsjubileum. Vid den tiden fanns bara 17 schackklubbar i hela Sverige, tre av dem i Stockholm – förutom Sällskapet också Sveriges Kontoristförenings schackklubb och Stockholms allmänna schackklubb. I Stockholm, åtminstone, tycks schacklivet med andra ord ha varit socialt skiktat – Allmänna hade sina spelkvällar i Folkets Hus, och det är ingen vågad gissning att de flesta av dess medlemmar var arbetare.
I Sällskapet höll de goda borgarna till och grosshandlarbröderna Collijn var tongivande, något som också märks i det något grötmyndiga anslag som genomsyrar inledning och avslutning till den turneringsbok som gavs ut, först som dubbelnummer av TfS 4-5 1906 och sedan som särskild publikation: Internationella Schackturneringen i Stockholm 1906. Det var också Stockholms Schacksällskap som upplät sina lokaler åt turneringen, de låg vid Drottninggatan 19 ganska nära Norrström.
Turneringen invigdes söndagen den 11 februari ”kl. 1 e.m., å Stockholms Schacksällskaps lokal” för att citera turneringsboken. Och den fortsätter:
”Till turneringen hade inbjudits följande sex utländska mästare: G. Marco och C. Schlechter från Wien, J. Mieses från Leipzig och H. Süchting från Brackrade i Tyskland (denne senare hade också engagerats att under några veckor före turneringen gifva Stockholmsspelarne en välbehöflig träning), O. S. Bernstein från Shitomir i Ryssland och R. Loman från London, samt följande sex nordiska spelare: J. Möller och J. Giersing från Köpenhamn, S. O. Svensson och A. H. Petterson från Stockholm – alla fyra 1:ste pristagare vid nordiska turneringar, Möller i Köpenhamn 1899 och Göteborg 1901, Giersing i Kristiania (dåtidens namn för Oslo – IJ) 1903, Svensson i Stockholm 1897 och Pettersson i Stockholm 1905 – V. Sjöberg från Göteborg och, då T. Relfsson i Upsala och R. W. Täckholm i Gefle sagt sig vara förhindrade att deltaga, F. Englund från Stockholm.”
Om turneringsbestämmelserna kan sägas att deras första paragraf löd: ”Hvarje spelare skall föra partiet till slut med hela sin spelstyrka.” Dragföljden var två timmar på 30 drag och därefter en timme för varje följande 15 drag. Avbrott var således, som alltid före datorernas intåg, tillåtna, men för säkerhet skull stipulerades att ”afbrutet parti får under mellantiden ej analyseras vid ett schackbräde, ej heller må den spelande hvarken under spelets gång eller under mellantiden inhämta råd eller upplysningar angående detsamma.”
Som turneringen artade sig stod det snart klart att striden skulle stå mellan Schlechter och Ossip Bernstein. Vid den här tiden var Bernstein bara 24 år, men han hade redan etablerat sig strax under det absoluta internationella toppskiktet. Ett första genombrott kom i ”allryska nationalturneringen” i Kiev 1903, där han blev tvåa efter Michail Tjigorin men placerade sig före bland andra Akiba Rubinstein – båda dessa storheter slog han för övrigt i de individuella mötena. I Coburg året därpå delade han 4-5:e plats med Georg Marco efter Schlechter, Carl von Bardeleben och Rudolf Swiderski. Coburg 1904 var en stenhård turnering, och Bernsteins insats lönades med en inbjudan till den mycket starka internationella turneringen i Barmen 1905. Här låg han länge i ledningen, men fick till sist åter nöja sig med 4-5:e pris (nu tillsammans med Schlechter) efter David Janowsky, Geza Maroczy och Frank J. Marshall. Samtidigt härmed studerade Bernstein juridik och han avlade doktorsexamen i ämnet i Heidelberg 1906, några månader efter turneringen i Stockholm. Trots fortsatta framgångar (man kan nämna segern tillsammans med Rubinstein i jätteturneringen i Ostende 1907 före bl.a. Jacques Mieses, Aron Nimzowitsch, Richard Teichman, Oldrich Duras, Savielly Tartakower och Rudolf Spielmann med flera) gav han sig aldrig schacket helt i våld. Han hade en bra förklaring – en gång missade han förstaplatsen i en turnering genom att i vunnen ställning göra ett grovt fel i sista ronden: ”Då beslutade jag mig för att inte bli ekonomiskt beroende av förbiseenden i ett schackparti. Jag höll mig till juridiken.” Under många år var Bernstein definitivt världens starkaste schackamatör – sin sista stora framgång nådde han i Montevideo 1954 då han delade andraplatsen med Miguel Najdorf efter chilenaren Rene Letelier). Han dog 1962 på ett sanatorium i franska Pyrenéerna.
Det här partiet mellan turneringsvinnarna Bernstein och Schlechter har en verklig nerv, och det är lätt att ana spänningen hos både spelarna och publiken när man spelar igenom det. Här finns också lite grann av de båda suveränernas spelstil och personlighet. Speglade mot varandra framträder de bägge i relief – den taktiskt oförvägne och psykologiskt begåvade Bernstein mot den sege och uppfinningsrike försvarskonstnären Schlechter. Trots resultatet och vissa brister är det här ett av turneringens mest minnesvärda parter.
Osip Bernstein – Carl Schlechter
Stockholm, 23.02.1906
1.d4 d5 2.Nf3 e6 3.c4 Nf6 4.Nc3 c5 5.cxd5 Nxd5
Schlechter skriver: ”Ett litet känt försvar som rekommenderas av Collijns Lärobok och varigenom svart undgår en hel del svindlerier.
”6.e4 Nxc3 7.bxc3 cxd4 8.cxd4 Bb4+
Intressant är 8. – Nc6!? t.ex. 9.Bc4 b5!?
9.Bd2 Qa5
Lugnare var 9. – Bxd2+ t.ex. 10.Qxd2 0–0 11.Bc4 a6 12.0–0 b5 13.Bb3 Bb7 med oklart spel.
10.Rb1 Bxd2+ 11.Nxd2?!
Här menar Schlechter att vit p.g.a. turneringsställningen måste spela på vinst och därför undviker det förenklande 11.Qxd2. Det låter bestickande, men avbytet har visat sig fördelaktigt för vit, t.ex. 11. – Qxd2+ 12.Kxd2 0–0 13.Bb5 a6 14.Bd3 Rd8 15.Rhc1 Nc6 16.Ke3 f6 17.h4 och vit vann snabbt i partiet Kovacevic-Samir, Pula 2006.
11. – 0–0 12.Bc4 Nc6 13.d5
13.0–0 är knappast bättre för vit, t.ex. 13. – Nxd4 14.Nf3 Nxf3+ 15.Qxf3 b6 och på 16.e5 spelar svart 16. – La6 och på 16. De2 följer 16. – Lb7.
13. – exd5 14.Bxd5 Ne7!
Utropstecknet är Schlechters, som därtill skriver: ”Felaktigt vore 14. – Nb4 till följd av 15.Nc4. Dubbelschacken kan vit gott låta svart giva.”
15.Bc4
Efter 15.Bxb7? Rb8 16.Bxc8 Rxb1 17.Qxb1 Rxc8 står svart bra.
15. – a6 16.0–0 b5 17.Bb3 Bb7 18.Qe2 Ng6 19.f4 Rad8 20.Rbd1 Rd4
Intressant var 20. – Qb6+ 21.Kh1 Qf6 och om då 22.e5 så 22. – Nxf4! 23.Qg4 Nxg2 24.exf6 Ne3+ med viss fördel för svart.
21.e5
I sina kommentarer är Schlechter och Bernstein rörande överens om att detta är bästa draget, men [21.f5!? verkar mer lovande för vit, t.ex. 21. – Qb6 22.Qf2! (och inte 22.Qe3 som de båda turneringsvinnarna gemensamt angav). 22. – Ne5 23.Nf3 Nxf3+ 24.gxf3 Rd6 25.Qxb6 Rxb6 26.Rd7 och vit har initiativet.
21. – Rxf4
Enda draget enligt de båda kombattanterna, som förkastar 21. – Nxf4 p.g.a. 22.Qe3 men här har svart det starka 22. – Qc3 t.ex. 23.Qxc3 Ne2+ 24.Kh1 Nxc3 och det är väl inget tvivel om att han står i överkant, minst sagt.
22.Qe3 Rxf1+ 23.Rxf1 Nxe5 24.Qxe5 Qxd2 25.Bxf7+! Kh8 26.Rf2 Qd1+
Och inte 26. – Qd7 27.Qc5 Rxf7?? 28.Qf8+ Rxf8 29.Rxf8 matt!
27.Rf1 Qd2 28. remi
Spela igenom partiet och ladda hem fler från turneringen här nedan: