Jesper Hamark:
Rond åtta mot den spanske attackspelaren Juan Bellon. Han blev Tjuren, jag skulle vara Matadoren…
I somras lyckades jag överraskande, inte minst för mig själv, kvalificera mig för SM-gruppen. Kul naturligtvis, men eftersom det är lite korpen-mot-eliten-varning över hela projektet bestämde jag mig för att åtminstone spela en tävling under året där jag skulle kunna få känna på blivande motståndare. Så, jag tog tåget till Stockholm och Rilton Cup för att möta två, tre stormästare och få några riktigt hårda partier. Och hårt blev det. Fem stormästare på de nio ronderna: två kampförluster, en remi, en förnedring och – äntligen – en stormästarskalp.
Jag antar att de bästa spelarna bor gratis på hotell; jag hade det mycket bättre än så. En schackintresserad, göteborgsflyktad skol- och fotbollskompis, bor i en tvåa vid Medborgarplatsen och där klämde jag in mig på tältsäng i vardagsrummet. Partierna började elva och eftersom Mikael mestadels skulle vara ledig var planen att vi skulle starta dagen med rask och lång Söderpromenad, äta frukost och sen köra ett styrkepass i lägenheten. Jag vet inte om nån av oss egentligen trodde på det där, men de fyra första dagarna pratade vi i alla fall om att göra det. Sen gjorde vi inte ens det. Vi satsade istället helhjärtat på uteätning, egentillagade såser och goda viner från Bolaget. Inte så sunt kanske, men betydligt trevligare än fysiskt späkeri.
Min värd kom efter några glas Lindemans på idén att vi borde ge mina kommande motståndare ett slags artistnamn (lottningen gjordes kvällen före ronden). Med ett namn som fångade motståndarens schackliga karaktär (och eventuellt lite annat) skulle det bli lättare för mig att lägga upp lämplig strategi; ungefär så var tanken. Evgenij Gleizerov som jag mötte i andra ronden fick till exempel heta Björnen. Det var ju rätt givet: han kommer från Ryssland och han är urstark. Men trots att Mikael varnat mig för ramarna blev jag träffad och efter sex och en halv timmas kamp förblödde jag. Inför rond fem anade vi att Ralf Åkesson skulle bli en tung motståndare; han blev därför Skåpet, som det gällde att springa runt innan det välte. Nu fick jag emellertid Skåpet över mig direkt, jag hade inte hunnit flytta en fot. Det tog tjugoen drag men var i praktiken över redan efter tio.
Rond åtta bjöd mig den spanske attackspelaren Juan Bellon. Han blev så klart Tjuren, jag skulle förhoppningsvis vara Matadoren.
Jesper Hamark – Juan Bellon
Rilton 2006
1.d4 d5
En liten överraskning. Hade Bellon kollat bulletinen och sett vad jag spelat i tidigare ronder?
2.Lf4
If you can´t beat them, join them. London är hopplöst tråkigt att möta. Varje gång jag spelat det med svart och mött en lägre rankad spelare har jag försökt hitta på nåt, göra nåt. Det har misslyckats varje gång. I höstas tänkte jag: tja, varför inte? De jag möter måste väl tycka att det är lika tråkigt som jag.
2…c5!?
Ja, kanske hade han preppat. Han väljer i alla fall ett av få riktigt hårda system mot London. Hade jag tittat på det tidigare? Ja. Kom jag ihåg varianterna? Nej.
3.e3 Sc6 4.c3 Db6 5.Db3 c4 6.Dc2
De här damflyttarna är något esoteriska men faktum är att den som byter dam riskerar att komma lite sämre
.6…Lf5
7.Dxf5!?
7.Dc1 är normaldraget men då kan vits öppning knappast sägas vara en succé. Dessutom: jag spelade för att vinna.
7…Dxb2 8.Dxd5 Dxa1
Bellon tänkte länge innan han tog tornet. Alternativet är att schacka upp kungen till f3 och först därefter slå på a1. Jag tror att han gjorde rätt: kungen står inte bra på e1.
9.Db5 O-O-O?!
Jag visste att offret anses vara spelbart, men efter Db5 var mina teorikunskaper slut. Lång rockad verkar naturligt och Bellon gjorde det direkt. Men med tanke på vad som följer är det kanske trots allt inte det bästa. I efterhand har jag sett att 9…a6!? 10.Dxb7 Sd8 är ett alternativ för svart.
10.Lxc4
På 10.Sf3 kan svart forcera remi med 10…Td5!? Jag tänkte att a2 måste täckas och att löparen ändå ska utvecklas. Jag blev dock inte klar över vad som egentligen skulle hända efter…
10…e5
Inga ledsamheter där inte. Planen innan partiet var: lugnt spel, inte ge den farlige spanjoren chans till taktiskt briljerande. Istället hade jag nu fått totalt kaos efter bara 10 drag.
På 11.d5 eller 11.dxe5 kommer dråpslaget 11…Sb4! och partiet är i det närmaste över. 11.Lxe5 är bättre och kanske helt OK för vit. Efter 11…Sb4 (11…Lb4 12.Ld3!) 12.cxb4 Dxb1+ 13.Ke2 Sf6 har vit fortfarande kompensation, tillräcklig eller inte. Den sista varianten fick jag dock aldrig någon ordning på och tämligen missmodig – miniatyren mot Skåpet Åkesson spökade fortfarande – gjorde jag till slut det enda som verkar vettigt:
11.Se2
Nu hade jag emellertid redan gjort av med mer än hälften av betänketiden. Inte bra – ett återfall i gammalt syndfullt beteende. Jag upprepade det dagen efter, i slutronden mot Pia Cramling. Efter 25 drag uppstod en komplicerad ställning som hade kunnat sluta hursomhelst. Men med de få minuter jag hade kvar på klockan vann hon ganska bekvämt.
11…exf4 12.O-O fxe3
Jag trodde under partiet att det här var ett misstag och att Bellon borde försökt med 12…Lb4. Men efter 13.cxb4 Db2 14.Df5+! (varför är det så svårt att se ett sånt drag?) får vit förmodligen tre bönder för kvaliteten.
13.fxe3 Sge7 14.Sd2 a6 15.Db6 Sd5 16.Lxd5 Dxf1+ 17.Kxf1 Txd5 18.c4
Redan här är nog partiet objektivt vunnit för vit. Såna vinster har jag spelat bort förr.
18…Tf5+
18…Td7 är förmodligen bättre. På f5 är det mer utsatt.
19.Kg1 Le7 20.Se4
20.d5 direkt är kanske ännu bättre.
20. – Kb8 21.d5 Ld8 22.Db1 Sa5 23.Sc5
Med åtta minuter kvar mot Bellons dryga halvtimme.
23…Tg5 24.Sd4 Ka7
Jag såg inte någon klar väg framåt, men jag tvingade mig att fortsätta tänka och inte slänga iväg ett meningslöst drag som skulle släppa trycket. Hälften av de åtta minuterna försvann innan jag hittade:
25.Db4
Med idén 26.Sdb3!
25…Tg6
En fin parad, men efter min nästa springarflytt borde partiet vara över.
26.Sd7 Te8 27.Dc5+ Tb6
Smart drag! I tidsnöd ser det mesta farligt ut, som 28.Sxb6 Lxb6 och det finns diverse slag längs den svarta diagonalen. Är det farligt? Knappast.
Svart är emellertid nästan patt. Nu gällde det bara att komma undan avdragsschackarna för att sedan antingen slå på a5 eller spela damen till c8.
28.Kf2
28.h3! med idén Kh2 var enklare.
28…h5 29.Kf3 g5 30.Dxa5
Med knappt en minut kvar. 30.Dc8 är ännu bättre.
30…g4+ 31.Kf4 g3 32.hxg3
Där försvann ytterligare 30 sekunder; jag ville försäkra mig om att inga nya schackar var möjliga. I efterhand är det oklart var jag tänkte att de skulle komma ifrån.
32… Tg6
Vad annars?
33.Dc5+ b6 34.Sc6+ Kb7 35.Db4
35.Sxd8+ Txd8 36.De7.
35…Lg5+ 36.Kf3 Lxe3 37.Sde5 Lc5 38.Db1 Tf6+ 39.Ke4 Tf2 40.Kd3 f6
Här blev det ett avbrott för rekonstruktion. Bellon hade tänkt ikapp mig de senaste dragen och ingen av oss hade ens streckat på slutet. Jag var ganska säker på att någons (!) tid hade gått ut – det var nåt med klockan, det såg jag i ögonvrån – men visste inte vems. En bekant berättade senare att han påtalat för domaren, som stod alldeles intill, att Bellons tid gått ut. Bellon å andra sidan sa till mig dagen därpå att det var min tid som tagit slut. Lärdom inför sommarens SM-spel: det är bra att veta hur digitalklockan fungerar.
Inte heller 40…Txg2 hade räddat svart: 41.Dh1 Txg3+ 42.Kc2
41.Kc3
Inget svårt drag men trevligt att utföra. Istället 41.Sf3 och det hade blivit ett snöpligt slut.
41. – fxe5 42.Dh7+ Kc8 43.Sa7+ Kd8 44.Db7 Tef8 45.Dc8+ Ke7 46.De6+ Kd8 47.d6 uppg. 1-0
Spela upp partiet här nedan.