Förra fredagen tog jag bussen ner till Malmö för stadens öppna mästerskap. Sju ronder inklämda under en helg, 10000 kronor i förstapris och med stormästarna Hillarp Persson och Brynell i ett startfält med mer än 100 deltagare.

Första ronden startade inte förrän åtta på kvällen, och då jag tagit en tidig tur från Göteborg kunde förberedelserna inte bli bättre. Sen lunch hemma hos kompisen Mårten vid Möllevångstorget och därefter lokalbussen genom Limhamn till Sibbarps kallbadhus, nästan nere vid fästet till Öresundsbron. På vägen, i höjd med Malmö stadion, hörde jag ett svagt klonk och sen ytterligare ett dovt ljud: chauffören hade stannat vid hållplatsen, öppnat bakdörren och jag hade tappat vigselringen som nu låg ute på gatan. Jag varken kände eller såg; klonket räddade mig. Frågan har vid flera tillfällen diskuterats hemma: kanske skulle jag se till att få ringen inbankad? Den diskussionen får väl anses avgjord nu. Händelsen spred hursomhelst munterhet på bussen.

Bastubad, lättöl och sen dopp i iskalla sundet. Fantastiskt! Stämningen i bastun beskrev Mårten som att: ”det är som att bli inbjuden till en privat fest där alla andra känner varandra och värden har glömt att man blivit inbjuden och än mindre minns vem man är”. Vilket var lika bra det, då övriga gäster gärna och högt delade med sig av sin medeltida syn på kvinnor.

Hemma vid Möllan igen fixade vi en utsökt carbonara och sen tog jag Mårtens cykel ner till Rådhuset vid Stortorget. Hjälm hade han ingen att låna ut. Ingen har cykelhjälm i Malmö.

Jag lyckades till slut vinna fredagspartiet och dagen därpå ytterligare två partier. Annat hade varit skam med sådan uppladdning. Inför fjärde ronden hade jag alltså full pott och blev nu lottad svart mot Tiger Hillarp Persson. Tiger är regerande Sverigemästare två gånger om, och efter hans fenomenala insats i OS kan det knappast råda något tvivel om att han är Sveriges bäste just nu.

Efter en hygglig öppning för mig offrade Tiger bonde. Mycket ambitiöst, men förmodligen inte helt sunt. Min kung stod lite illa och jag hade dessutom problem med koordinationen mellan pjäserna, men det uppvägdes (tror jag, jag har inte hunnit analysera hela partiet) av en svart fribonde på h3 som band upp vits pjäser. Till slut växlade vi in: Tiger tog den farliga bonden och jag fick ordning på pjäserna. Betänketiden var en timma per spelare, och när vi kom in i det avgörande skedet av partiet hade Tiger ungefär åtta och jag fem minuter kvar.

Malmö Open 2008, rond 4

Tiger Hillarp Persson – Jesper Hamark (vit vid draget)

Här ser det närmast ut som att vit har störst problem med kungen. Dessutom står svarts dam mer aktivt än vits. Ändå kan nog vit hålla balansen med exempelvis 32.Th1 (eller 32.Th7!? Kg8 33.Th1 för att dra undan svarts kung inför ett eventuellt slutspel). 32.Dc2? förlorar däremot på 32…Df5! 33.Th2 Txd4+ 34.exd4 Df4+. Smita med kungen via e1 fungerar inte heller: 32.Ke1?! Dc3+ 33.Kf1? Sf4! Tiger gjorde:

32.Ke2?

Farligt drag! Nu hänger både …Sf4 och …Txd4 i luften.

32…Td5?

32…Txd4? 33.exd4 Sf4+ 34.Kd2 vinner för vit, men 32…Sf4! 33.exf4 Txd4 34.Da3 Tb4! ger svart klar fördel. Osannolikt nog såg jag inget av dragen. Varför? Tidigare hade jag sagt att det beror på dålig känsla för taktiska vändningar i allmänhet. Men så tycker jag inte att det är längre: de flesta partierna i Malmö vann jag för att jag räknade ut motståndarna i svåra ställningar. Den begränsade tiden kan naturligtvis förklara en del (men inte ursäkta! – det har jag lärt av Kotov), men den viktigaste förklaringen tror jag var oförmågan att anpassa mig till nya omständigheter. Det var Tiger som hade haft initiativet genom öppning och mittspel, det var jag som försvarade. På brädet, men inte i mitt huvud, var rollerna nu ombytta.

33.Db3?

Vit borde ha flyttat undan tornet, kanske till h7. Strax efter att jag släppt tornet på d5 upptäckte jag de taktiska möjligheterna med …Sf4 och …Txd4. Nu får jag en chans till…

Malmö Open 2008, rond 4

Tiger Hillarp Persson – Jesper Hamark (svart vid draget)

33…Sf4+?

Som jag genast sumpar! 33…Txd4 ger väldigt goda vinstchanser i damslutspelet efter 34.exd4 Sf4+ 35.Kd2 Dxd4+ 36.Kc1 Sxh3 37.Dxh3 Da1+ 38.Kd2 Dxa2+. Bättre chanser för vit erbjuder förmodligen 35.Ke3!? Dc1+ 36.Kxe4 f5+! 37.Kxf5 Sxh3. Även om vit inte kan ta tillbaka hästen, så borde de två bönderna i kombination med svarts nakna kung ge anständiga remichanser. Jag minns inte vad det var jag inte såg: kanske missade jag redan schacken på c1 efter 35.Ke3, kanske tänkte jag inte på att bonden på d4 inte längre var garderad efter att vit spelat 33.Db3.

34.exf4 Txd4?!

Nu är det ungefär lika spel. Efter 34…Dxd4 är svarts ställning fortfarande att föredra.

35.Tc3 Dd6

35…Dh5+!? var ett tänkbart alternativ.

36.Da3! Dxa3 37.Txa3 Tb4 38.Txa7 Txb5 39.Ke3 f5 40.Kd4 Ke7?

40…Rb2! säkrar remin.

41.a4! Tb2 42.Ke5 Txf2 43.Txb7+ Kd8?

Vaffan gör jag, minns jag att jag tänkte i samma ögonblick som jag släppte kungen på d8. Efter 43…Kf8! bör väl det fortfarande vara remi? Om jag klarat det med mindre än en minut kvar är en annan sak.

44.Kxf5 Ta2 45.Tb4! e3 46.Te4 

och med svarts kung avskuren vinner vit.

1-0

Efteråt skakade Tiger vänligt och medlidsamt på huvudet. Jag tröstar mig med den gesten, och med Lundell: ”somliga män dör med en viskning på läpparna: det gick inte men jag försökte”.

Jesper Hamark

Spela upp partiet här nedan.