Ari Ziegler – Matti Svenn Skara-Kamraterna
Elitserien (rond 7, bord 5), 2004

Den vidunderliga kärlekens historia, trappan, bron och repstegen!

Matti Svenn:

Inför mötet med Skara fanns det tre personer som jag trodde mig kunna möta som svart på femtebordet; Rickard Winsnes, Lars-Göran Eklund och Ari Ziegler. På fredagen, kvällen innan, kontrollerade jag några sicilianska varianter, vilket inte tog någon längre tid, svårare var hur jag skulle förhålla mig till 1. d4. Kungsindiskt eller Chigorin? Eller rentav något helt annat! Beslöt mig till slut för att låta det omedvetna ta hand om den saken och gick istället och la mig i god tid – beredd på en lång kamp på lördagen. Det visade sig vara ett klokt val.
Jag har en dryg timmas bilkörning från skogen i Apeldalen till spellokalen och på vägen dit, på lördagsmorgonen hoppades jag på att mitt undermedvetna skulle lösa frågan om hur d4 skulle bemötas. På senare tid har jag börjat lyssna på cd-böcker i bilen, på vägen till och från arbete, och för tillfället lyssnar jag på Carl-Johan Vallgrens roman: ”Den vidunderliga kärlekens historia” och liksom för att skjuta på beslutet om d4-frågan , lät jag nu på lördagsmorgonen istället Carl-Johan Vallgren läsa ur sin roman i bilen.
Det minsta man kan säga om romanen är att den inte , absolut inte, är tråkig. Händelserna i romanen, många av det mer otroliga slaget, gör att man obenhörligen fastnar i den, liksom blir uppslukad, mest av huvudpersonen Hercule Barfoss öden och äventyr. Denne dövstumme, gravt missbildade dvärg med den märkliga förmågan att läsa andras tankar fångar en; nästan magiskt drar han in en i nätet och sen är man obönhörligen fast där. Sällan har jag blivit så uppslukad av en roman, och innan jag visste ordet av, var jag framme hos broder Gösta och Lars Madebrink, som jag skulle hämta upp fem minuters väg från spellokalen. Då var mitt kommande öde och möte mot 1. d4 helt ointressant. Hercule Barfuss hade verkligen plockat ner mig på jorden.
En tanke hade i alla fall omedvetet klarnat för mig under bilfärden: det måste bli bestämt spel från början. Inget velande, var det försiktighet som krävdes, då skulle jag hålla mig till det. Krävdes det aggressivitet, då var det det som skulle gälla. Inget velande fram och tillbaka. Punkt slut!

1.d4 d5 2.Sf3 Sc6 3.e3 Lg4

Efter en stunds funderande. För vad gör jag på 4. c4? Av erfarenhet vet jag att 4. – e6 5. Db3 är obehagligt. Men då kom Hercule Barfoss (huvudpersonen i boken om den vidunderliga kärleken, han som kan läsa andras tankar och som även kan krypa in i andra människors medvetande utan att synas) med rådet: ”Slå på f3 först”. Hercule hade ännu inte lämnat mitt sinne varken psykiskt eller fysiskt. Vips var c4-problemet löst med Lxf3. Skönt!
4.h3
Mycket tacknämligt som ni förstår. Men från nu och nästan sex timmar framöver lämnade bokens huvudperson mig åt mitt eget öde för att i spelets skälvande slutminuter (och dito sekunder) återkomma med viktiga råd. På vägen dit fick jag klara mig själv.

4. c4 kan bemötas med både det lugna:
a) 4. – e6. t.ex 5. Db3 Lb4+ 6.Ld2 Lxf3 7.Lxb4 och problemet med att inte komma till rockad löser Fritz 6 såhär: 7. – dxc4 8.Dxc4 Ld5 9.Dc3 Sf6 10.La3 Se4 11.Dc2 Dg5 12.Sc3 Sxc3 13.Dxc3 e5 14.dxe5 Dxe5 15.Dxe5+ Sxe5.
Eller med det mer agressiva:
b) 4. – e5 med idén 5. dxe5 d4 á la Albin som tycks spelbart och komplicerat. Efter t.ex: 6. Db3 gör svart klokast att lugna ner det hela och spela enkelt med 6. – Lxf3 7. gxf3 dxe3 8. Lxe3 Sxe5 och inte förledas till 6. – Lb4+ 7. Ld2 dxe3 för vit drar det längsta strået med 8. Lxb4 Lxf3 9. gxf3 Dh4 10. Dxe3 Sxb4 11. Db3!.
I stället för 4. c4 kan vit välja en lugn uppbyggnad med 4. Le2 om han vill.

4. – Lxf3 5. Dxf3

5. – Sf6?!
Långsamhetens lov är här på sin plats och det var så jag tänkte mig det hela. Svart genomför e5 på lång sikt och det hastar inte. Jag nonchalerade dock vits positionella hot Lb5 och avfärdade det för lättvindigt. Det korrekta är: 5. – e6 6.Lb5 (6.c4 Lb4+ 7.Sc3 Sge7) 6. – Sge7 7.c4 a6 8.cxd5 (8.Lxc6+ Sxc6 9.cxd5 Dxd5) 8. – axb5 9.dxc6 Sxc6 och svart har inget att klaga på.
6.Lb5! e6
Bättre var att lösa problemet med bindningen av Sc6 direkt med 6. – Dd6 . T.ex 7.c4 a6 8.cxd5 (8.c5 De6) 8. – axb5 9.dxc6 Dxc6 10.Dxc6+ bxc6 11.Ld2 e6 12.Ke2 c5 och svart är nära utjämning.
7.0-0 Le7 8.c4 0-0 9.Ld2 Se4
Efter alltför lång tvekan. Jag funderade länge också på dragen 9. – a6 och 9. – dxc4. Utan hjälp från sidan av Hercule Barfuss höll jag mig vid den uppgjorda planen: försiktighet. Annars tycks det så här i efterhand som om 9. dxc4 vara helt ok. 10. Tc1 möts med 10. – Dd5 och 10. Lxc4 med 10. – e5 11. d5 e4 12. Df5 Sb4 och 10. Lxc6 bxc6 11. Dxc6 Tb8 12. Lc3 Dd5 ger svart utvecklingsförsprång som kompensation för lite lösa bönder.
10.Tc1 Dd6 11.Lxc6
11.a3 som väntedrag var ett alternativ. Efter 11. – a6 12.Lxc6 bxc6 uppkommer dock en ställning liknande den i partiet. Däremot är 11. – Sxd2 12. Sxd2 Sd8 inte så lyckat p.g.a. 13. c5 med en ovanlig damfångst!
11. – bxc6 12.La5 f5 13.Sd2
Tar bort eventuella svarta angrepp inledda med f4. Efter 13.cxd5 kan svart välja hur han vill ta tillbaka : 13. – exd5 eller med 13. – cxd5, eftersom 14.Lxc7 då är tvivelaktigt med tanke på Tac8 15.Lxd6 Txc1+ 16.Kh2 Lxd6+ 17.g3 Tfc8 och svart har en lovande ställning.
13. – Sxd2 14.Lxd2 Dd7!?
Det normala hade varit 14. – a5!? men Capablancas ord om bondedrag som inte kan tas tillbaka klingade i mina öron, därför valde jag istället att ta upp kampen om styrkan i La5, efter att noga först studerat hur fältet c7 skulle hållas. Tyckte mig också höra Hercule Barfuss märkliga röst inom mig säga: ”Det håller!”. Men det var ju inbillning eftersom han inte var där.
15.La5 Ld6 16.Tc3 Tab8 17.De2 e5?! 18.cxd5 cxd5 19.Tac1 Tb7 20.Da6 Tfb8 21.b3
Efter partiet trodde båda spelarna att 21.dxe5 var det rätta. Svart har dock hyfsat motspel efter 21. – Lxe5 t.ex. 22.Tc6 f4 23.e4 f3
21. – exd4 22.exd4 Lf4
För att störa vit på första raden.
23. T1c2 Ld6 24.Dc6 Df7 25.Te2

Här fanns det intressanta kvalitetsoffret 25.Tc5 Lxc5 26.Txc5 som faktiskt datorn hittade hemma. Poängen är att vit profiterar på svarts klumpiga tornplaceringar. Hade svart gjort 21. – e4 istället så hade detta kvalitetsoffer dugt långt. Nu kan svart vara med i matchen med 26. – Df6 27.Dxd5+ Df7 28.Dxf7+ Kxf7 29.Txf5+ Ke6 . Efter textdraget vill vit dubblera på e-linjen. Här nånstans, i den svarta begynnande tidsnöden börjar vit spela fladdrigt och växlar mellan olika idéer.
25. – f4 26.Tf3?! h6 27.Ld2?! Tb6 28.Dc2
Andra mer logiska damdrag var: 28.Da4 a6 29.a3 c6 30.b4; och 28.Dc1 Tf8
28. – Tf8 29.Dc1 Df6 30.La5 (igen!) Tbb8 31.Dd1
Efter 31.Lxc7 Tbc8 32.Tc2 Lxc7 33.Txc7 Txc7 34.Dxc7 Dxd4; och 31.Dc6 Dxd4 32.Td2 De4 har svart bra aktivitet.
31. – Tbe8 32.Txe8 Txe8 33.Lc3

Slaget om a5-c7 vanns av svart. Behövde således ingen hjälp av H.B.
33. – De7 34.Td3
En felräkning som jag gjorde var att jag trodde att vit kunde spela 34.b4, vilket som synes inte går för det enkla 34. – Lxb4 35.Db3 Lxc3 och vit förlorar efter 36.Dxd5+ Kh8 37. Txc3 37. – De1+, följt av 38. – Dxc3. Nu när svart har kontroll över e-linjen kunde han lugnat ner sig och behållit damerna på brädet, men som vanligt var den dåliga tiden en viktig faktor och snabba beslut måste tas.
34. – De2 35.Dxe2 Txe2 36.Ld2 Kf7 37.Kf1 Te4 38.b4 c6 39.f3 Te6 40.Tb3
En bättre vit fortsättning var: 40.Ta3 Lb8 41.Ta5 g5 42.b5 cxb5 43.Txb5 Tb6 44.Txd5 Tb2
40. – Lc7
Fyrtio drag gjorda, och nu var man värd en bensträckare och samtidigt var det läge för att försöka informera sig om matchläget. Som vanligt var det oklart. Bäst att sköta sitt eget, en halva kan aldrig vara fel men mot Ari får man inget gratis.
41.b5 Lb6
Efter en liten lutare. Min tveksamhet kom sig av att med textdraget släpps vits kung ut på brädet. En lyckad svart aktion som det alldeles strax ska visa sig. Apropå visa sig: Min fantasivän Hercule Barfoss har ännu inte glidit in i lokalen, det är sisådär en och en halv timma timma kvar.
42.bxc6 Txc6 43.Lxf4 Lxd4 44.Tb7?+
Inledningen till en felaktig manöver. Vit tycker att tornet har kontroll både på a7 och g7 och att hans kung håller borta det svarta tornet från c2 med sin egen kung. Det är bara det att…

44. – Ke6 45.Ke2?

… vits a-bonde kan angripas från ett helt annat håll.

45. – Ta6!
Ställningen är ändå inte helt klar. Möjligtvis går svart för hårt fram direkt, men nu var det slut på försvaret. Svart måste bestämt framåt. Ingen tvekan längre!
46.Kd3 Lf6
Och allt är garderat.
47.g4 Txa2
Listigare var faktiskt att ta ut schacken 47. – Ta3+ t.ex. 48. Tb3 Txa2 för att undvika följande…
48.h4!
Vit insåg att matten Lg3,f4,f5, inte var genomförbar utan nu gällde det att rädda partiet med att försöka byta bönder.
48. – Ta3+ 49.Ke2 d4 50.g5 hxg5 51.Lxg5!
Efter 51. hxg5 d3+ 52. Ke3 ( 52. Kd2 Lc3+ 53. Kxd3 Le5+ 54. Ke4 Ta4+) 52. – Le7 är försvaret mycket svårt för vit. Tornslutspelet ger mer chanser men då krävs agressivt försvarspel från vits sida.
51. – Lxg5 52.hxg5 g6

53.Tb5?
53. f4 var draget, det ger praktiska chanser. Efter 53. – Kf5 54. Tf7+ Ke4 55. Tf6 Ta2+ 56. Kd1 a5 ser svart ut som en vinnare men efter 57. Txg6 a4 58. Td6 är det inte så klart.
53. – Te3+ 54.Kf2 Te5 55.Tb4??
Och det borde tagits slut fort. Efter 55. Tb7 finns det fortfarande praktiska remichanser.
55. – d3 56.Td4 Td5 57.Te4+ Kf5 58.Ke1 d2+??

Med tornbytet 58. – Te5 var det snabbt slut. Men jag trodde mig redan sett vinstställningen.
59.Kd1 Kxg5 60.Tc4 Kf5 61.Tb4 g5 62.Ta4 a5 63.Te4 Kf6 64.Tg4

Ojdå! Den planerade kungsflykten till damflygeln för att understödja a-bonden, möts med f4 och byte av bönder samt torn till 2:a raden följt av Txd2 med remi.
Just i detta ögonblick klev Hercule Barfuss in i lokalen. Ingen av de närvarande, vare sig spelare eller åskådare i sina nervösa tillstånd, noterade en liten märklig varelse, högst 1,10 lång, utan öron, med förtvinade armar och en mask för huvudet som obemärkt ställde sig bakom mig. Innan jag visste ordet av, hörde jag en inre röst som viskande sa: ”Spela Td3xf3, det vinner!”. Med minuten kvar på båda klockorna således:
64. – Kf5 65.Te4 Td3 66.Ta4 Txf3 67.Kxd2 g4 68.Ke2 Kg5 69.Txa5+ Kh4
Så långt är det mitt protokoll. Hädanefter kan jag inte ansvara för den korrekta dragföljden: Svart har vinstställning och behöver bara bygga en trappa, inte en hel bro som en del hävdade efteråt för att vinna. Nu visade det sig att en stadig repstege också dög bra, så varför ska man överdriva.
(I sanningens namn kan man lugnt konstatera att det hade varit mycket enklare att vinna partiet om man byggde den där bron. Ritningarna finns beskrivna i Guldspringaren).

70. Ta4 Kg3 71. Tb4 Kh3 72. Tb8 Tf7 73. Th8+ Kg2 74. Th6 g3 75. Th8 Kg1 76. Ke1 g2 77. Tg8 Tf5 78. Ke2 Tf6 79. Ke1

Här gick det bra att bygga trappan och/eller bron med: 79. – Te6+ 80. Kd2 Te5 och sedan Kh2, (eller Kf2), Kg3, Kf4, och emellan med tornet.
79. – Tf5 80. Tg6 Th5 81. Ke2
Och så den där rösten igen: ”Du hinner sätta matt med tornet, spela Kh1”.
81. – Kh1 82. Kf2 Tf5+ 83. Kg3 g1D+ 84. Kh4
och innan…

84. – Dxg6
… en extra koll, och det är ingen patt, nä. Samtidigt som Aris hand kom, kände jag ryggdunkningarna på ryggen och axeln och hörde hur det stora sorlet bredde ut sig i lokalen, där alla visste hur man skulle vinna enklast. Jag noterade samtidigt i ögonvrån hur en skugglik figur försvann ut ur spellokalen. Inom mig hörde jag den där rösten igen. ”Vi syns snart igen”

0-1

/Matti Svenn/