Det finns en gammal tradition i Wien – schack som de försmåddas spel,
spelet för människor som söker den lycka som livet har förvägrat dem.
Den mest framträdande spelaren härvidlag är Carl Schlechter.
/Richard Reti/

Vem var Carl Schlechter?

Julen 1918 firade Budapests schackvänner med att inbjuda en av dåtidens främsta stormästare till staden. Det var en orolig tid i Centraleuropa; världskriget var visserligen äntligen slut, men inte den nöd som var dess följeslagare. De gamla kejsardömena Tyskland och Österrike-Ungern befann sig i fullständig upplösning och skakades under åren 1918-1919 av våldsamma klasstrider (något annat kan man knappast kalla dem).

Samtidigt spirade normaliteten, en återgång till andra värden än politiska och militära. Föreningslivet började ta fart igen, man kunde åter odla egna intressen. För schackvännerna måste det ha varit en obeskrivlig lättnad. Under krigsåren hade det inte förekommit något internationellt utbyte alls. Och nu hade man en av världens tio starkaste spelare på besök i Budapest. Det skulle bli en fest.

Det blev sorg och tragedi. Det var som om de gångna förskräckliga åren dröjde kvar i koncentrat hos denne mästare. Han var tunn, tyst, plågad. Under en simultanföreställning bröt han ihop fullständigt och fördes till sjukhus där läkarna först konstaterade lunginflammation. Och sedan, när döden strax slog till: starkt nedsatt motståndskraft på grund av långvarig undernäring. Man skrev den 27 december 1918 och schackmästarens namn var Carl Schlechter.

Små omständigheter var han van vid sedan barnsben. Mycket lite är känt om hans uppväxt i Wien, där han föddes den 2 mars 1874, förutom att familjen var synnerligen fattig. Hans far kan tidigt ha dött ifrån Carl eller ha varit en rumlare och spelare – båda uppgifterna florerar men ingen tycks riktigt veta. Klart är i vart fall att familjen – där det också fanns en av Carl mycket avhållen halvsyster – hankade sig fram genom de inkomster moderns arbete gav.

Först vid 15-16 års ålder fick Carl smak för schack och han gjorde mycket snabba framsteg. Det var snart tydligt att han var vad man väl kan kalla en ursprunglig schackbegåvning. Redan två år senare – 1892 – kunde han mäta sig med Wiens starkaste spelare. Naturligtvis spelades det en hel del om pengar på de berömda kaféerna i det dåvarande Österrike-Ungerns huvudstad och samma år bestämde sig den unge Carl för att lämna skola, arbete och allt för att i stället leva av vad schacket kunde ge. Hans levnadsöde kan utan vidare ses som en illustration av den professionelle schackspelarens villkor för 100 år sedan.

Året därpå remiserade han en match mot mannen som sedermera skulle bli hans adjutant och vapendragare, den elva år äldre Georg Marco. Samtliga tio partier i den matchen slutade remi, och redan här fick Schlechter rykte om sig att inte bara vara svårslagen, utan rentav remibenägen. Det är – som vi strax ska se – en sanning med modifikation, men det tycks ovedersägligt att Carl Schlechter var en tillbakadragen och fridsam natur. Äregirighet var inte någon framträdande drivkraft bakom hans beslut att ge sig schacket i våld. Känd och omvittnad är historien om hur Siegbert Tarrasch i Ostende 1907 i sämre ställning klagade över magsmärtor, varefter Schlechter strax gick med på remi blott för att i det slutliga sammandraget få se sig passerad av just Tarrasch med just en halvpoäng.

På gott och ont brukar Schlechter framhållas som själva kvintessensen av den s.k. Wienerskolanwienerskolan. Den grundade sig på konsekvent positionsspel och soliditet enligt upphovsmannen Wilhelm Steinitz’ teorier. I dessa ingick ju också postulatet att den som uppnår fördel till varje pris måste angripa. I det sammanhanget var Steinitz en offerkonstnär när han ville, och det samma kan sägas om Schlechter. Marco – som tidigt såg en världsspelare i Schlechter – pläderade för dennes medverkan i den stora turneringen i Hastings 1895 genom att sprida och publicera flera av sin unge landsmans lokala fyrverkerier, bland annat det här:

Carl Schlechter – Jacob Bendiner, Wien 1893

Hastings 1895 innebar debut i de stora sammanhangen och den måste betecknas som godkänd. Schlechter tog 11 poäng på de 21 ronderna och var den ende som lyckade betvinga turneringssegraren, Harry N. Pillsbury. Alla tidens starkaste spelare deltog i turneringen och efter sig i resultattabellen hade Schlechter storheter som Joseph Blackburne, Amos Burn och David Janowsky. Naturligtvis kunde han inte glänsa som på hemmaplan mot spelare av Pillsburys, Wilhelm Steinitz’, Tarraschs och Emanuel Laskers kaliber, men vissa kritiker av från den romantiska skolan hade väntat sig något annat än solitt spel av en framstormande 21-åring och menade att Schlechters stil var dekadent. Ack, vad de bedrog sig.

Under 1800-talets sista år deltog Schlechter i snart sagt alla turneringar av betydelse och när det tjugonde seklet bryter in har han definitivt etablerat sig i den absoluta schackeliten. Man kan framhålla turneringssegrarna i München 1900, Coburg 1904, Wien 1905 och Ostende 1906, ett stort antal andra starka turneringar där han kom tvåa, trea eller fyra onämnda. En del prispengar blev det förstås, men existensen tycks ha varit knapp trots att Schlechter också skrev en hel del: han redigerade Deutsche Schachzeitung från 1899 fram till sin död, och han stod för schackspalten i olika tidningar och tidskrifter, bl.a. den illustra Wiener Hausfrauen-Zeitung. Varsågod, här är ett smakprov på hans stil, både som skribent och spelare från turneringen i Coburg 1904:

Carl Schlechter – Hermann von Gottschall, Coburg 1904

I sin klassiska bok Die Meister der des Schachbretts (utgiven postumt 1930) är Richard Reti aningen njugg emot Schlechter, men följande karakteristik passar förträffligt in på partiet mot von Gottschall: ”Han företar operationer, som skenbart inte hör ihop, på olika delar av brädet, så att man får intrycket av att partiet saknar klara mål. Och först i slutet, när partiet knyts ihop till en harmonisk helhet, ser man att det till synes osammanhängande hänger samman.”

Schlechter excellerade i helgjutna positionspartier, och några av dem har blivit verkliga klassiker som återkommer i skilda partisamlingar och handböcker. Åtskilliga spelare har vittnat om vilken omvälvande betydelse studiet av följande parti har inneburit för dem.

Carl Schlechter – Walter John, Barmen 1905

I februari 1906 var Carl Schlechter i Stockholm, där den första internationella schackturneringen i Sverige spelades. Tolv spelare deltog, varav sex utländska. Segern delades mellan Schlechter och Osip Bernstein före Jacques Mieses och Marco. Bäste svensk blev stockholmaren Victor Sjöberg på sjunde plats. Schlechter och Bernstein fick dela på en tusenlapp, vilket omräknat i dagens penningvärde gav dem ungefär 22.500:- var. Sådana jämförande beräkningar är ju alltid osäkra, men ger kanske ändå en vink om villkoren för dåtidens yrkesspelare. Schlechter ställde dock upp på det mesta. Isidor Gunsberg har beskrivit hur denne var ”den ende som accepterade alla arrangemang med ett jämnmod som gränsade till likgiltighet. ” Bernstein å andra sidan var ju också en spelare av stormästarstyrka, men han förblev jurist och hängav sig aldrig åt schacket på heltid. Han har i sin tur berättat om hur han en gång avrådde Akiba Rubinstein från att bli proffs med orden: ”Nej, nej, slå det ur tankarna – det har du inte talang till!”

Kanske var det i Ostende senare samma år som samtalet mellan Bernstein och Rubinstein ägde rum, ty där deltog de båda i riktigt stora sammanhang för första gången. Det var en av de märkligaste turneringar som någonsin spelats. 36 spelare deltog och de var invecklade i ett antal komplicerade kvalifikationsturneringar, innan 9 av dem gick till final. Till slut stod Carl Schlechter som ensam segrare på 21 poäng, följd av Geza Maroczy på 20 och Rubinstein på 19. Vi ska se på vinnarens parti mot Marshall, en ganska typisk Schlechter-prestation.

Carl Schlechter – Frank J. Marshall, Ostende 1906

Schlechter var också en av sin tids stora öppningsteoretiker, och det var ingen slump att han ensam 1916 gav ut den åttonde, sista och bästa upplagan av dåtidens spelöppningsbibel, Bilguers Handbuch des Schachspiels, gemenligen Handbuch kallad – ett mastodontverk på 1.040 sidor. Åtskilliga varianter bär idag Schlechters namn, men han var upphovsman till eller egentlig utforskare av långt fler. Bland de mest kända är vad som idag oftast kallas för Rubinstein-varianten, nedan presenterad i med sitt stamparti:

Carl Schlechter – Fjodor Dus-Tjotomirskij, Prag 1908

Schlechter beskrivs allmänt som tillbakadragen och timid, ibland intill självutplåning. För schackvärlden måste det därför ha varit ganska överraskande att han utmanade Lasker till en titelmatch. Förmodligen hade hans gamle mentor Marco och andra av Wiens schackpotentater lyckats övertyga en verklig potentat i samma stad, baron von Rothschild – då för tiden betraktad som ”världens rikaste man” – om att också världsmästaren i schack borde komma från Wien. Till en början talades om en match på 30 partier, men när arrangemanget äntligen blev av hade antalet partier reducerats till tio. Nu skrev man 1910 och de fem första partierna skulle spelas i Wien, de fem avslutande i Laskers hemstad Berlin.

Förmodligen är detta en av de märkligaste VM-matcher som någonsin har gått av stapelnspelats. Ja, frågan har ställts om matchen ens gällde VM-titeln. Tio partier är inte mycket att avgöra en så allvarlig fråga på, och dessutom var Schlechter känd som remikung. Att Lasker hade respekt för utmanaren är ställt utom allt tvivel – han omtalade en gång Schlechter som ”ett sovande lejon” – men han hade plusstatistik i tidigare möten och var van vid att slingra sig ur det mesta.

Till skillnad från vad många hade befarat blev det kamp från första stund. Det började med fyra remier, men i de flesta av dem var det världsmästaren som tvingades uppbåda hela sin försvarskonst och all sin påhittighet för att gå helskinnad ur leken. Ett bra exempel är andra partiet:

Emanuel Lasker – Carl Schlechter, andra VM-partiet, Wien 1910

I det femte partiet tycktes Lasker äntligen få övertaget. Han hade Schlechter nere i brygga, när han gjorde ett enkelt fel och till sist fick se sig besegrad. Utmanaren ledde alltså matchen och nu behövde han bara göra det han var bättre än någon annan i hela världen på: spela remi efter remi. Och remi efter remi blev det fyra gånger om, men de var av hög klass – hårda, kampfyllda partier där båda spelarna tog risker. Någon borde faktiskt gå igenom den här matchen och ge ut den i bokform på nytt. Sällan har samtliga partier i en VM-match varit så spännande och bra. Vi ska se ytterligare ett fint exempel på det, sjunde partiet:

Carl Schlechter – Emanuel Lasker, sjunde VM-partiet, Berlin 1910

Det tionde och avgörande partiet är ett av de mest gåtfulla som schackhistorien känner. Man kunde ha väntat sig att Schlechter skulle ta det lilla lugna som svart, men i stället introducerade han ett eget, giftigt – och idag välrenommerat – system i Slaviskt. Förloppet blev dramatiskt och partiet pågick i tre dagar. Världsmästaren var pressad, men kring 35:e draget skingras utmanarens fördel och fyra drag senare försmår Schlechter en dragupprepning och Lasker tar ett strypgrepp som lossnar först i och med att utmanaren ger upp i 71 draget. Matchen slutar alltså 5-5 och Lasker behåller titeln. De båda vinstpartierna är välkända. De finns fullödigt analyserade i Garry Kasparovs My Great Predecessors, part 1 (2003).

Varför betedde sig Schlechter på det här viset? Det är en fråga som schackvärlden har ställt sig i snart hundra år. Svaren har varierat alltifrån att hans eget hedersbegrepp förbjöd honom att avsiktligt spela på remi i en match som gällde så mycket till att han i själva verket var tvungen att vinna med två poäng för att bli världsmästare. Matchbestämmelserna tycks inte ha publicerats när det begav sig, och ingen har någonsin lyckats återfinna dem. Ibland citeras ett uttalande av Lasker efter åttonde partiet: ”Matchen går mot sitt slut och skulle jag förlora den, så har schackvärlden fått en värdig världsmästare”, men jag har aldrig sett någon källhänvisning till det citatet. Den österrikiske schackhistorikern Michael Ehn har gått igenom wienerpressen vid tiden för matchen, och menar sig där ha funnit bevis för att matchen verkligen gällde VM-titeln utan någon särskild klausul om poängskillnad (New in Chess, nr 6, 1996). Andra menar att just en sådan klausul med avsikt hölls hemlig. Alexander Aljechin påstod i sina famösa artiklar om ariskt och judiskt schack att det hela var ett trick för att locka nya sponsorer och tjäna mera pengar. Ingen vet och alla gissar.

Det är hursomhelst ställt utom allt tvivel att Carl Schlechter var en mycket speciell människa – försynt, tillbakadragen, närmast konflikträdd i personliga relationer och utan någon större ärelystnad. Kanske ville han – mer eller mindre undermedvetet – inte bli världsmästare, kanske var han tillfreds med ett liv i skymundan? Kanske bekom honom allt yttre ståhej kring VM-matchen illa? Gåtan Schlechter är också en psykologisk gåta.

Rent schackligt befann han sig dock i toppform vid denna tid. Det vittnar hans resultat i turneringen i Hamburg senare samma år om. Han vann den ensam före Oldrich Duras och Aron Niemzowitsch. Som synes börjar en ny generation göra sig gällande och här mötte Schlechter också för första gången Aljechin – en man som var hans jämlike i ursprunglig schackbegåvning och hans överman i äregirighet. Vid den här tiden spelade Aljechin gärna Philidors försvar, så också mot Schlechter som bestod den unge ryssen med en snygg inpackning.

Carl Schlechter – Alexander Aljechin, Hamburg 1910

Hamburg 1910 blev Schlechters sista riktigt stora framgång. Hans hälsa var aldrig stark och arbetet med schacktidskriften och Handbuch säkerligen betungande. Ett av sina sista partier innan Första världskriget bröt ut spelade han mot Richard Reti. Intressant är att denne i sin tidigare omnämnda bok även beskrev Schlechter som en fulländad men ineffektiv tekniker med en stil som skydde komplikationer och hade något urvattnat över sig. Det var inte särskilt rättvist, men Reti hade kanske förträngt följande parti?

Richard Reti – Carl Schlechter, TrebliceWien 1914

Under krigsåren spelade Schlechter inte mycket. Skrivandet gav bara korvören och det är känt att han tidvis svalt och led svår nöd. Lasker skrev efter VM-matchen att Schlechter var ”en man som inte begärde det andra traktade efter”, och det tycks ha gällt i vardagslivet också. Några av hans kolleger har vittnat om att han drog sig för att be om hjälp – att som Janowsky och Marshall vända sig till en schackmecenat ska ha varit honom fullständigt främmande. När han dog i Budapest 1918 var han medellös och schackvännerna där bekostade begravning och sista vilorum.

Obemärkt ville Carl Schlechter leva och obemärkt förblev han utanför schackvärlden i många år. Desto märkligare är det att han på senare tid blivit föremål för ett visst intresse avfrån den litterära världen. Den österrikiske författaren Thomas Glavinic, som en gång var en lovande schackjunior, har i lätt maskerad form tecknat hans livsporträtt i Carl Haffners Liebe zum Unentschieden (2000) – ett verk som nog får inrangeras bland de mer bestående schackromanerna. Det finns också på engelska under titeln Carl Haffner´s Love of Draw (2001). Carl Haffner är förstås Carl Schlechter, men i övrigt framträder de flesta av bokens personer under sina historiska namn (Emanuel Lasker etc). Genom att kalla Schlechter för Haffner markerar Glavinic att det inte rör sig om en biografi utan om ett skönlitterärt verk. Han tycks ha bedrivit viss forskning, men det är riskabelt att ta hans uppgifter ad notam. Han fyller i luckorna och tolkar Schlechters personlighet så som vi alla får göra. En av hans antydningar är att Schlechter var homo- eller bisexuell. Som sagt, vi kan alla gissa.

En helt annan sorts uppmärksamhet har Schlechter beståtts av den walesiska poeten Sheenagh Pugh, som på sin hemsida frankt förklarar att Schlechter är hennes idealman. Hon är säkert inte helt fel ute när hon ser honom som en manlig motpol till alla tröttsamma machotyper här i världen. Det är lätt att förlåta att hon har fått stavningen av hans förnamn om bakfoten och lämpligt nog att låta hennes dikt Karl Schlechter, 1874 – 1918 bilda avslutning till den här artikeln:

I want to stroll with Karl Schlechter/
in nineteen-hundred, down a street of stone//
the sun’s turned to honey. From some window/
a piano’s playing slow, and Karl’s sad eyes//
kindle a little. I ask about his chess,/
why he always offers a draw,//
and he shrugs. White pigeons gurr/
on the sills. ”I hate that look in men’s eyes//
when they lose.” I love him. We buy cherries/
from a stall, morellos, dark, half-bitter,//
and feed them to each other. I kiss him,/
tasting them in his mouth. I want to tell him//
”Karl, you die starving, at forty-four,/
and you could be world champion. Play to win.”//
But then he wouldn’t be who he is,/
and I wouldn’t come all the way//
from the next century to hold hands/
with the drawing master, watching//
the light slant, hearing pigeons hush,/
one by one, into sleep. Gentleman; gentle man.

/Ingemar Johansson/