Leif Svensson:
Det var lite speciellt detta med avbrottspartier… Det var ju före datorernas intåg och som korrspelare var man lite bättre rustad än genomsnittet, när det kom till analyser… Jag kan dock inte bidra med något avbrottsparti från denna tid. Men väl ett minne. 1955 spelade jag mitt första junior-SM, då i Södertälje. En Bergergrupp om 10 spelare! Pappa debuterade i landslagsklassen. Han hade vunnit klass M året innan i Helsingborg. Tänk en hel vecka tillsammans med pappa. Jag var 15 år och stolt att se honom innanför repen med de stora grabbarna.

Så gick ett av hans partier till avbrott. Jag minns inte mot vem. Men denne någon tog rejäl tid på sig för förseglingen.

Pappa hade lämnat bordet, när jag kom och kunde då på flera meters håll se förseglingsdraget.

Vi åt en snabblunch och ilade åter till vårt inackorderingsrum för analys. Pappa var inte nöjd med ställningen och min sportsmanna-anda gjorde, att jag inte nämnde min vetskap om draget. Men jag försökte ett par gånger föreslå draget under analyserna, något som pappa avfärdade. Det sved! Pappa var inställd på förlust, när vi gav oss iväg.
Komna ett stycke ner i trappen kunde jag inte bärga mig:
”Jag såg att han skrev löpare d7.”
”Varför sa du inget?”
”Jag tyckte det var fusk.”
Hur som helst – in för snabbanalys. Pappa hittade rätt fortsättning och halvan räddades. Pappa tyckte i alla fall att jag varit tillräckligt reko. Han sa många år senare, att han varit lite stolt över mig.