Janne Wettfors

Schack är ett hierarkiskt spel, en avbildning av krig där det går ut på att segra till varje pris. Därför omfattar vår avdelning "Profiler" just de från tävlingssynpunkt bästa Schackkamraterna.

Naturligtvis är långt fler värda att bli ihågkomna, men utåt sett böjer vi oss för konventionen. Dock med detta enda undantag: Janne Wettfors.

Inte nog med att Janne under hela senare hälften av 1980-talet var en verkligt drivande kraft i klubben, ordförande i SKK och dessutom kanslist hos Göteborgs Schackförbund med kontakter över hela landet. Att vi ägnar honom ett alldeles speciellt utrymme har också att göra med hans bråda död.

Mitt i livet blev Janne ihjälslagen, till yttermera visso i sin funktion som schackfunktionär.

Du finner mer härom i nedanstående artiklar.



 

Matti Svenn:

Janne!

Vid mitten av ditt livs väg tog det slut. Ihjälslagen - antagligen för en skitsak - av människor vars språk ofta inskränker sig till nävar. En grym och hänsynslös avrättning var det. Den primitiva delen av människan skipade rättvisa och lämnade kvar ilska tomhet och sorg.

- Janne! Aldrig mer kan du försvara barnen du som alltid var på deras sida.

- Janne! Aldrig mer kan du försvara vår miljö och tala om de vuxnas girighet, ansvar och dumhet.

Två områden som med tiden blev dina har mist en viktig talare.

- Janne!

Aldrig hann vi färdigt diskussionen om livets mening.

Aldrig mer blir det fotbollssnack - Ullevibesök, VM-analyser och tabellstuderande.

Aldrig mer svarar någon på tjugofyra - fyrtiofem - femtiofyra.

Aldrig mer kan du tala om schackvarianter som torktumlare.

Och aldrig kommer jag att glömma partiet som du sa att du hade vunnit mot din pappa:

1.e4 e5 2.Sf3 d6 3.d4 Lg4 4.dxe5 Lxf3 5.Dxf3 dxe5 6.Lc4 Sf6 7.Db3 De7 8.Sc3 c6 9.Lg5 b5 10.Sxb5 cxb5 11.Lxb5+ Sbd7 12.0-0-0 Td8 13.Txd7 Txd7 14.Td1 De6 15.Lxd7+ Sxd7

dia

16.Db8+ Sxb8 17.Td8#

Vi var tolv år och jag gick nästan på bluffen. (Partiet var förstås spelat av Morphy mot hertigen av Braunschweig och greve Isouard.)

Efter 25 år som kompisar blir det svårt att sätta punkt här; utåt sett gör jag det, inåt finns de bästa minnena kvar.

Ha det bra var du nu är, Janne.

Ur SchackKamraten nr 2 1991


 

Ingemar Johansson:

Jan Wettfors 1955 - 1991

Det är oerhört svårt att skriva om Janne.

Vi lärde väl känna varann på riktigt för en sju-åtta år sen, och vi kom snart underfund med att vi hade en ganska likartad syn både på livet i stort och schacket i smått. Det var inte svårt för oss att snabbt bli mycket goda vänner.

De sista fyra åren bodde vi dessutom grannar, på sin höjd hundra meter ifrån varann, och umgicks med växlande intensitet (växlande därför att vi till allt annat hade ett stort behov av integritet gemensamt) på vad man brukar kalla det personliga planet: analyserade partier och öppningar tillsammans, diskuterade politik och litteratur, delade ibland på en panna whisky och klämde både en och två bira på krogarna runt Linnégatan.

Och så var det Manne, min son, som lärde sig spela schack lika mycket av Janne som av mig, och som kunde springa upp till honom och låna en boll eller få sig en macka när jag nån gång var ute i nåt ärende.

Janne var en underdog: han betraktade världen och livet ur underklassperspektivet. Han kom från "enkla" förhållanden (som om några förhållanden någonsin vore enkla) och glömde inte för en sekund hur det är att känna sig mindervärdig, fastän man inte är det. Det var en klassmedvetenhet (det finns inget annat ord) som genomsyrade Jannes hela syn på livet och på schacket. Hans ständiga framhållande av juniorschackets sociala aspekter, av vikten att motverka en alltför tidig elitsatsning, var inte en frukt av några teoretiska resonemang, utan bottnade i livserfarenhet. Under sin tid som juniorredaktör i Tidskrift för Schack väckte Janne en hel del ont blod genom att föra dessa sina uppfattningar till torgs. Och hur skulle det kunna vara annorlunda?

Nej, annorlunda kunde det inte ha varit: inte bara därför att hans utgångspunkt satte sociala motsättningar på deras spets, utan därför att Janne också var en människa som rent ut sa vad han tänkte. Han sökte väl inte direkt strid, men han undvek den inte heller. Och han kunde vara mycket vass mot vad han upplevde som dumheter, mycket vass. Vi är alla sammansatta, och vid sidan av sina uppenbara förtjänster - idealiteten, humorn och slagfärdigheten - hade givetvis även Janne sina svåra sidor. Men jag tror inte att han lämnade någon likgiltig.

För oss kulturintresserade arbetarpojkar i medelåldern är det nästan alltid så att någon av de svenska proletärförfattarna nån gång i livet har haft en avgörande betydelse för personlighetsutvecklingen. För Jannes del var det Vilhelm Moberg, och då framförallt den Moberg som kom med så obekväma inlägg i det offentliga samtalet, han som stod för "andens kamp mot våldet", och satte skräck i borgarskap och myndigheter med sina uppgörelser med rättsrötan i det svenska samhället. Och jag minns en rökig, stökig kväll på Restaurang Cvon, då Janne citerade ur en av vilde Villes stridsskrifter: "Man måste stå det onda emot".

Och så dog han som han gjorde, Jan Wettfors. En ond, bråd död, vars förlopp trots utredning, rättegång och dom är fyllt av oklarheter och motsägelser.

Ty vad hände egentligen onsdagskvällen den 21 augusti 1991 på Schackspelets Hus i Göteborg? Det finns tre versioner, och efter vad jag kan förstå är ingen av dem sann.

Först ska sägas att det finns flera oklara punkter i det följande. Jag har emellertid avhållit mig från alla spekulationer; envar må tolka in vad han kan. Alla faktauppgifter härnedan är hämtade ur offentliga handlingar.

Vid niotiden på kvällen anländer en polispatrull i bil till Schackspelets Hus. Direkt innanför dörren, till höger i hörnet, ligger en man som alldeles uppenbart är svårt misshandlad. Han är medvetslös och har krosskador i bakhuvudet. Det är Jan Wettfors. Han förs till Sahlgrenska Sjukhuset, där man också konstaterar omfattande inre skador och blödningar. Ena njuren, bukspottskörteln och leverns ena lob är fullständigt krossade. Dessa organ opereras bort, men blodets koaguleringsförmåga är så nedsatt att man inte kan få stopp på de inre blödningarna. Vid 18-tiden dagen därpå avlider Janne, utan att ha återfått medvetandet. Rättsläkare Adam Berkowicz konstaterar vid obduktionen att såväl de inre som skallskadorna var för sig har varit dödande.

Den som har larmat polisen heter Robin Hertzman. Han hyr en lokal i källarplanet i Schackspelets Hus, där en "kulturförening", som han är ordförande i, bedriver sin verksamhet. Hertzman har tidigare varit anställd hos Björn Kobbel, fd. medlem i SK Kamraterna, vars tidningsföretag då (augusti 1991) hade sina lokaler i Schackspelets Hus (noga besett just i våra gamla klubblokaler). Hertzman och Kobbel är dödsfiender. Polisundersökningen efter Jannes död visar att Hertzman en längre tid har lagt manken till för att göra livet surt för Björn Kobbel. Det är inte svårt att få intrycket att man här har att göra med två personer av samma skrot och korn.

Hertzman hängde ganska mycket på Jannes kontor i Schackspelets Hus, och han beskärmade sig gärna över Björn Kobbel. Vid ett tillfälle vintern 1991 frågade jag Janne hur han stod ut med att bli indragen i slikt käbbel, men han svarade bara med en axelryckning och orden: "Jag vet ju att Robin inte heller har rent mjöl i påsen".

Den här dagen, den 21 augusti 1991, umgicks Janne och Hertzman i stort sett hela eftermiddagen. Vid flera tillfällen är Hertzman inne på Björn Kobbels kontor, och det råder nog inget tvivel om att han stör verksamheten där. Framemot kvällen (tidsuppgifterna varierar) hettar det till ordentligt. Enligt Hertzman slår Kobbel då till honom i ansiktet, så att en blåtira uppstår. Senare förnekar Björn Kobbel detta kategoriskt, men i vart fall tycks Hertzman ha övertygat Janne om övergreppet, eftersom denne uppbragt rusar in på tidningsredaktionen och undrar vilka friheter Björn Kobbel egentligen tror att han kan ta sig. Vad som egentligen tilldrog sig lär vi aldrig få veta, men så mycket är klart som att detta är första gången som Janne ingriper i det nervkrig som Hertzman och Björn Kobbel tydligen har bedrivit hela dagen.

Janne var inte någon stötig människa. Han måste av någon anledning ha blivit upprörd vid det här tillfället. Man ska inte heller glömma (vilket åklagaren i målet senare fullständigt lyckades förbise) att Janne i praktiken var vicevärd i huset. Det var han som representerade både Hertzmans och Kobbels hyresvärd, Göteborgs Schackförbund, och han kan mycket väl ha känt ett personligt ansvar att ingripa i en konflikt mellan två hyresgäster.

Det är möjligt att hans omdöme var avtrubbat vid just det här tillfället. Under eftermiddagen hade han och Hertzman satt i sig några kaffekaskar och en tre-fyra starköl. I förundersökningen ska senare Björn Kobbel antyda att Janne var "halvalkoholiserad", och under rättegången gjorde en av försvarsadvokaterna (far och son Kobbel hade varsin, förklaring följer nedan) vissa försök att anspela på detta. Rättsläkaren slog emellertid i sitt vittnesmål fast att Jannes lever inte företedde några som helst tecken på förfettning, dvs. han var inte alkoholist ens i begynnelsestadiet.

Inne hos Björn Kobbel uppstår ett visst tumult, och Janne blir på något vis skadad i ena handen (hur har inte gått att klarlägga), varvid en blödning uppstår som i vart fall är så kraftig att han och Hertzman beger sig till en närbutik tvärsöver gatan för att skaffa förbandsmaterial.

Björn Kobbel har samtidigt blivit ytterst skärrad, och då hans son Martin ringer, så ber han, enligt egen uppgift, denne (som är kroppsbyggare och mycket vältränad) att komma ner till Schackspelets Hus och helst skrämma skiten ur Hertzman (detta är fortfarande Björn Kobbels uppgift, men med tanke på vad som senare blev följden är det svårt att tro att han inte också har pekat ut Janne - givetvis hade Björn Kobbel skäl att inte betona den sidan av saken). Martin slänger sig in i en taxi och är strax tillstädes.

Sedan skiljer sig alla versioner av händelseförloppet åt.

Hertzman uppger att då han och Janne återkom från närbutiken, så hinner de nätt och jämnt innanför dörren till Schackspelets Hus förrän Martin Kobbel kommer nervirvlande från vindeltrappan upp mot andra våningen, knuffar undan Hertzman och överfaller Janne på så vis att han fattar tag i dennes öron och med kraft två gånger vräker ner hans ansikte och överkropp mot ett av sina knän. Därefter slänger han Janne ifrån sig så att dennes bakhuvud "med ett knakande ljud" slår i dörrposten till vänster om entrén (dvs. dörren in till den spelsal som omedelbart vetter mot gatan). Hertzman blir livrädd och springer genom foajén i bottenvåningen ner mot källaren och ut på bakgården. Därifrån beger han sig (oklart vilken väg) till "7:ans Gatukök" på Vasagatan, varifrån han larmar polis.

Så långt Hertzmans berättelse, och den låter ju plausibel. Det är bara det att hans beskrivning av förloppet saknar allt stöd i det mycket noggranna obduktionsprotokollet. Enligt detta hade Janne inga som helst skador i ansiktet eller bröstregionen, och inte heller bär öronen tecken på att ha blivit utsatta för ett så kraftig våld som Hertzman beskriver. Skadorna i bakhuvudet finns där visserligen, men om Hertzmans beskrivning är korrekt, så borde Janne ha påträffats till vänster och inte (så som är fallet) till höger om entrén (det rör sig om en skillnad på två meter). I förundersökningen och under rättegången diskuterades möjligheten av att Janne hade blivit flyttad, så att säga efter slakten, men någon klarhet uppnåddes aldrig. Ingen vet, men detta förefaller högst otroligt - i synnerhet som det fortfarande pågick aktivitet i huset (Göteborgs SS hade spelkväll och deras lokal låg i bottenplanet, till höger innanför dörrarna till foajén - dessutom skildes de båda hörnen i entrén åt av några trappsteg, omgärdade av två stålräcken).

Martin Kobbel har lämnat två versioner av händelseförloppet. I den första beskriver han målande hur han själv blir överfallen i vindeltrappan av Janne och Hertzman, men eftersom han nu är så vältränad och Janne och Hertzman (enligt honom) så packade, har han inte några egentliga problem med att fixa dem. Hertzman lyckas fly bakom ryggen på honom, medan han slår ner Janne med ett fåtal ytterst välriktade och kraftiga slag mot mellangärdet. "Han mer eller mindre lyfte från golvet för varje slag", meddelar denne duktige macho vid det första polisförhöret.

Till detta ska sägas att det i mina öron låter fullständigt otänkbart att Janne under några som helst omständigheter skulle hoppa på någon. Hans vapen var en snabb intelligens och dräpande formuleringsförmåga. Nävrätt trodde han helt enkelt inte på. Jag vet det.

Efter att ha suttit häktad några veckor kommer Kobbel junior med en ny version. Enligt denna försiggår allting till en början så som han tidigare berättat, men nu golvar han Janne med ett relativt löst slag, samtidigt som hans far, Björn Kobbel, kommer nerför trappan, betraktar Janne, fäller de hånfulla orden: "Nu är du inte så tuff längre, din jävel!" och sparkar Janne gång på gång med sådan kraft i mellangärdet att dennes bakhuvud slår i stålräcket till höger om entrén. Och därifrån in i hörnet, får man anta (ingen har egentligen brytt sig om att undersöka hur Janne verkligen hamnade där).

Martin Kobbel uppger att han till en början inte talade sanning, därför att han ville skydda sin far som han har ett mycket komplicerat förhållande till. Efter att Janne var expedierad, ska de båda ha haft ett samtal, varvid Björn ska ha lovat Martin att hjälpa honom på alla vis (jag blev aldrig klok på hur!), om denne ensam tog på sig skulden. Detta avtal uppfyllde emellertid inte Björn Kobbel, säger alltså Martin, och då beslöt han sig för att tala om hur det verkligen gick till. Som stöd för påståendet att han själv hade blivit överfallen kunde han, då han greps några timmar efter händelsen, uppvisa ett ytligt sår i bakhuvudet. Detta ska ha uppstått då Hertzman dunkade hans huvud i väggen. Frågan om han själv kan ha tillfogat sig detta sår under mellantiden togs aldrig upp under rättegången.

Härtill finns mängder av detaljer, som det för alltför långt att gå in på. Några frågetecken bör dock framhållas.

Varför fabulerar Hertzman (uppenbarligen) om hur slakten på Janne gick till (ett svar kan vara att han och Martin Kobbel hade djupare personliga relationer - det har efteråt framkommit fakta som tyder på det)? Flyttade någon Jannes kropp och i så fall varför? Varför strök Janne med, när det är ställt utom varje tvivel att konflikten rörde Robin Hertzman och Björn Kobbel? Varför lämnade Björn Kobbels anställda så fullständigt motsägelsefulla vittnesmål, att de (enligt tingsrättens domslut) "saknar värde"? Varför tog åklagaren inte upp möjligheten att Martin Kobbel, numera Martin Bondexter, kunde ha varit påverkad av anabola stereoider i kombination med alkohol, när det både är känt att sådana florerade i massor på det gym han drev, och att han - enligt egen utsago - hade tagit sig några glas innan han gick till sitt blodiga värv? Det besinningslösa våld som Janne blev utsatt för utesluter just inte den misstanken.

Tingsrätten tog fasta på Martin Kobbels första version (man ansåg således att han hade blivit överfallen) och dömde honom till tre års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död. Björn Kobbel, som också stod åtalad med egen försvarsadvokat och allt, befanns inte skyldig till att Janne hade avlidit. Domen överklagades ej.

Janne är död. För evigt utraderad från jordens yta för en skitsaks skull. Det är outsägligen bittert.

Ur SchackKamraten nr 2 1991 (texten obetydligt redigerad)

  Schackklubben Kamraterna Göteborg