Gösta Svenn

SKK efter 1970

70-talet

Som Harry Alexandersson skrev i sin förnämliga krönika i vår 50-årsjubileumsskrift hade Kamraterna under det första halvseklet ännu inte fått fram någon individuell Sverigemästare. Men det skulle inte dröja länge förrän titeln var bärgad: i Eskilstuna 1971 vann Sven-Göran Malmgren SM-gruppen. Det var första gången Sven-Göran var med i de sammanhangen, och enda gången också, skulle det visa sig. Hans seger var tämligen otippad, om någon göteborgare skulle vinna var det i så fall landslagsspelaren Ove Kinnmark. Men helt okänd var han ju inte, Sven-Göran. Hemmavid hade han sedan länge utmärkt sig. Som Alex skrev i krönikan: "Sven-Göran Malmgren var en fin junior men det har han inte nöjt sig med, ty han har redan gått långt." SM-titeln la Sven-Göran vantarna på med hjälp av sedvanlig frisk satsning, bevarat lugn i kritiska lägen och ambitiös anläggning av partierna: 1.e4 genomgående med de vita pjäserna, jugoslaviskt och kungsindiskt som svart.

Själv var jag för liten att åka med till Eskilstuna den gången, men de som var med har berättat om tidsnödsdramat mot Nils-Åke Malmdin i en av de sista ronderna. Publiken hängde över brädet i femdubbla led, mitt i skocken försökte vår Eric Jonsson febrilt hänga med på ett gammalt fickschack. Han fick dock ge upp långt innan Sven-Göran satte motståndaren matt: tempot var för högt. Man kan lätt förstå att Eric levde sig in i dramatiken, han hade ju själv suttit i liknande drabbningar i Avesta 1962, då han var så nära att ro hem SM-titeln. Någon ytterligare dylik framgång har det inte blivit för oss, men i Motala 1976 blev det i vart fall ett junior-SM-guld, och det var undertecknad som vann det. Den segern var ännu mer överraskande än Sven-Görans. Jag var bara 14 år och hade inte så hög ranking (kring 1900), flera av de sju konkurrenterna i finalen hade klart högre. Ett skol-SM-tecken för elvaåringar var heller inget som avskräckte. Men hur det nu var så sumpade de fyra stockholmarna sina möjligheter genom att spela inbördes korta remier. Jag smög förbi och vann med tre vinster och fyra remier.

På tal om ranking: LASK:s inhemska rankingsystem var ett ganska nytt påfund vid den här tiden, det etablerades 1973. Dessförinnan hade klubbarna fått ranka spelarna på lösare boliner, och split kunde nog sås när ärrade veteraner ansåg sig självskrivna i förstalaget på gamla meriter. Med det nya systemet blev frågan "Vad har du i ranking" snart en hälsningsfras, främst bland oss juniorer, men även seniorerna sågs smyga med uträkningar på baksidan av protokollen. Jodå, nog är schack ett hierarkiskt spel alltid, som vi påpekar här intill. Hur som helst, det blev strikt ordning i laguppställningarna.

Vårt förstalags insatser i allsvenskan kan beskrivas som ömsom vin ömsom vatten. Vi åkte upp och ner mellan division 1 och 2, men mot slutet av 70-talet hade flera av alla de juniorer som i början av decenniet stormat in i klubben vuxit in i representationslagskostymen. Laget blev allt starkare. Här måste inflikas att Bobby Fischer nog gjorde en insats för Kamraterna trots allt: hans VM-seger 1972 populariserade schacket och fick många knattar att börja spela. För all del gjorde han ju schacket den tjänsten världen över.

I början av 70-talet hade det kryllat av juniorer på vår dåvarande spellokal Annedalsgården. Snart hörde många av oss till de starkaste i stan. Där var Nordhemsskoleeleverna Michael Andersson och Ingemar Olsson, den förre en av våra stora talanger, den senare idérik men splittrad. Där kom Mölndalsgänget med den klurige, fantasifulle Ingvar Andreasson och den attackvillige Sven Sjölander i spetsen. Ingvar klev rakt in i lilla junior-DM 1973 och rodde hem denna sin första tävling! Där var de från Majorna flyktade Bengt Svensson och Georg Andersson med Bengt ännu kvickare i tanke och näve än Georg. Bengt gjorde ungdomskonsulenten och schackskribenten i GT Kent Jägerflod häpen genom att ur minnet ställa upp en radda mattproblem och studier. Där var uppenbarligen råämnet till något riktigt stort. Och där fanns de fyra bröderna Svenn, Matti, Olli, Harry och Gösta, som redan före den stora anstormningen av ungtuppar hade hunnit vara med i klubben i några år. En myllrande skara alltså, och starkast ibland oss var Matti Svenn som krönte sin juniorepok med att kring nyåret 74-75 vinna den internationella Hallsbergsturneringen, den starkaste juniortävlingen i Europa näst Europamästerskapet på den tiden. Flera andra av våra juniorer tog hem DM-titlar, belade tätplaceringar i skol-SM, gick ända till final i JSM etc. Kamraterna var otvivelaktigt ungdomsklubben framför andra i Göteborg på 70-talet.

De som senare blev mogna för vårt allsvenska förstalag kom snart också att utgöra dess stomme: Matti och Gösta Svenn, Bengt Svensson, Ingvar Andreasson och Michael Andersson. Mot slutet av decenniet anades att detta var ett storlag i vardande. Det stod heller inte länge på förrän vi visade hela schacksverige var skåpet skulle stå

De i Alex krönika omskrivna triangelmatcherna över 50 bord levde vidare under detta decennium, men eftersom antalet aktiva medlemmar hos klubbarna successivt sjönk blev det så småningom nödvändigt att skära ner spelstyrkan till 40 man, och därefter klarade vi och Lundby inte ens det, så triangeln gick i graven, saknad av många skulle jag tro. För det var verkligen en upplevelse att ta spårvagnen ut till Wieselgrensplatsen och på Lundby Center mötas av trängseln av gubbar och grabbar. Eller komma ner på Annedalsgården och se brädena och klockorna stå slickade intill varann på borden. Alla var där. Många av oss juniorer platsade inte ens i laget. Det var en stor känsla när man äntligen fick debutera i triangeln, slå sig ner på bord 49 eller så, och mellan dragen resa sig och vända blicken mot anslagstavlan på podiet där resultatet i matchen fortlöpande ändrades av lagledarna: ledning för oss med 3–2. Och nu då: 11½–13½, aj aj. Sedan: 19–19. Salen kokar av spänning. Syret börjar ta slut. Framemot elvasnåret avgjordes ofta en jämn match i tidsnöden på toppborden. Där satt våra storfräsare i djup koncentration: Eric Jonsson, Sven-Göran Malmgren, Gunnar Dahlin,  Ragnar Gustavsson, George Flink, Ulf Nyberg, Josef Brodin… Om nu inte ett och annat parti gick till avbrott, för då fick man hållas på halster i några dagar till.

En gång fick jag vara med om en triangelmatch ur ett annat perspektiv: på Lundby Center särspelade Sven Sjölander och jag om JDM-titeln (han vann), samtidigt avgjordes triangelmötet mellan Lundby och Manhem. En känsla av alienation. Meningslösa siffror som bytte plats på resultattavlan. Sedan nästan indignation: här pågick triangelmatch utan Kamraternas medverkan! Visste gubbarna i vår styrelse om detta? Och så fascination: på förstabordet drabbade OS-spelarna Kinnmark och Liljedahl samman. Remi efter 12 drag, men ändå.

Sista gången vi vann den "riktiga" triangeln, den över 50 bord, var 1976. En stor triumf tyckte jag då, och gör så än idag.

Så dags hade vår verksamhet flyttats från Annedalsgården till det nyinvigda Schackspelets Hus på Haga Kyrkogata 3. Det skedde 1974. Aldrig mer Annedalsgården alltså, huset som låg insmuget i backen mellan Annedal och Guldheden. Aldrig mer den inpyrda röklukten på tisdagar och fredagar (rökförbudet i schacklokalerna kom senare på 70-talet). När kläderna stank av röklukt i skolan dagen efter visste kompisarna: man hade varit och spelat schack kvällen innan. Aldrig mer det ekande parkettgolvet och KM med Felix Lundberg, Albin Rosén, Anders Johansson, Bengt Terborn, P-O Edfelt, Stig Ljungberg, Per-Åke Björlin, Harald Brobach, Eero Kuparinen, Ernst Persson, Ingvar Persson, Ingvar Gummesson, den "Babbla-John" Johnsson och alla de andra gubbarna. Aldrig mer Signes och Astrids drickor, bullar, mackor, kaffe och öl.

Nej, det skulle inte bli detsamma på Schackspelets Hus. Även om vi nu slapp ställa fram och plocka undan bord och bräden, så tror jag att mycket av den genuina klubbkänslan försvann i den flytten, "egnahemkänslan". Beslutet att flytta var heller inte oomstritt. På Schackets Hus blev vi inhysta på bottenvåningen av detta gamla tvåvåningshus. Våra grannar blev till en början Manhem på övervåningen och Majorna samt kansliet på första våningen. Det blev en trist liten tid därnere, dock fann vi oss bättre tillrätta när vi hade flyttat upp en våning, visserligen till rätt små rum, men där fanns en viss hemkänsla ändå.

Under de år i mitten av decenniet då klubben gick på sparlåga, hölls ändå verksamheten igång som vanligt. Styrelsen jobbade på, och jag tycker att såna som Ingvar Gummesson och Per-Åke Björlin bör äras för sina insatser i det tysta. Per-Åke tryckte också Schackkamraten, vårt medlemsblad som hade sett dagens ljus redan på Annedalsgården, 1973. Och det håller än, det gamla bladet. 

Avslutningsvis måste nämnas att två av våra största profiler gick bort under detta decennium, och det med bara några dagars mellanrum. Det var 1974 som Eric Jonsson och Harry Alexandersson dog. Eric var vår starkaste mästare genom tiderna, och Alex skrev ju krönikan över våra första 50 år, den som jag citerade inledningsvis i denna exposé och som kan läsas här.


 

80-talet

 

Eftermiddagen var långt liden denna söndag den 5 april året 1981. På Schackspelets Hus bröt applåder ut när Sven-Göran Malmgren satte sin motståndare matt. Kamraterna hade besegrat Wasa från Stockholm i den allsvenska finalens tredje och sista rond. Därmed stod vi som svenska mästare i lagschack för andra gången i klubbens historia, och det blev alltså Sven-Göran förunnat att avgöra tillställningen, tio år efter att han vann det individuella SM-tecknet. Besättningen i denna match var för första gången på åratal helt ordinarie, lämpligt nog: Bengt Svensson, Matti Svenn, Gösta Svenn, Peter Östberg, Ingvar Andreasson, Michael Andersson, Sven-Göran Malmgren och Ulf Nyberg. Ingvar, Michael, Sven-Göran och Ulf (bord 5–8) vann sina partier. Bengt höll remi mot Tom Wedberg på toppbordet. Peter förlorade på fjärde, Matti likaså på bord 2 mot den drygt 70-årige Erik Lundin (som ju fick stryk av Eric Jonsson när vi vann 1954). Lundin använde det svenska försvaret i Tarraschvarianten av Damgambit, ett system han var med om att lansera på 30-talet tillsammans med Stoltz och Ståhlberg. Sedan undertecknad förlorat ett långt slutspel mot Mats Carlson på bord 3 spikades våra segersiffror i matchen till 4½–3½.

Huruvida det var symptomatiskt för vår rätt avslappnade attityd till denna guldfinal vet jag inte, men faktum var att finalen krockade med en match på Heden i Göteborgsfotbollens lingonserie, och den ville Ingvar och Peter för allt i världen inte missa, så de hann med både och: alltjämt våta i håret efter duschen anlände de 20 minuter försenade till Schackets Hus! I finalens första rond mot Uppsala ASS gjorde vi det årets näst stabilaste och starkaste insats: vi vann med 6½–1½ utan att förlora något parti, ja, utan att ha varit i förlustfara på något bräde. Säsongens clou var annars den förkrossande vinsten över Manhem i serien (division 1 södra): 7½–0½. "Bara Bengt ur form", stod det i medlemsbladet om den bravaden (Bengt hade spelat remi mot Ove Kinnmark). I finalens andra rond blev det 4–4 mot Lunds ASK, en klar förbättring jämfört med resultatet i serien där vi oinspirerade hade fått stryk med 1½–6½ på hemmaplan. Förutom de redan nämnda förekom i laget även Uno Axelsson, P-O Gromark och Bertil Westin under säsongen. Bertil var för övrigt med också i guldlaget 1954, vilket ni som har studerat Alex krönika redan vet. Utropstecknen detta succéår var Ingvar Andreasson, Michael Andersson och Sven-Göran Malmgren. Den trojkan samlade hiskligt med poäng, unnade motståndarna blott några remier här och var, förlorade inte ett enda parti. Slutställningen i den allsvenska finalen 1981 blev: 1) SK Kamraterna 5 matchpoäng, 15 partipoäng 2) Wasa SK 3/13½ 3) LASK 3/10½ 4) Uppsala ASS 1/9. 

Någon av stockholmarna förutspådde att det ungdomliga kamratlaget skulle komma att dominera allsvenskan under resten av decenniet. Vi såg dock till att den profetian strax kom på skam, ty året efter tog sig titelhållarna inte ens till final. Svårartad kräftgång gick vi väl aldrig, vi tog förvisso brons vid finalen i Hallsberg 1985 efter knivskarpa dueller med Rockaden (4–4) och Wasa (3½–4½), men guldgänget blev sig aldrig mera likt: Sven-Göran hade så gott som slutat spela och satsat på språkforskningen istället, Michael ägnade musiken allt mer tid, Peter hade trappat ner. Matti, Ingvar och Gösta gjorde några sporadiska satsningar med deltagande i öppna turneringar runtom i Europa, men de var tämligen halvhjärtade. Den ende som gav schacket all fritid var Bengt. Han var den som borde ha kuskat runt i Europa för att samla internationella mästarinteckningar, men han nöjde sig med att vara med i snart sagt alla sammanhang hemma i Göteborg. Bengts brutala sicilianska dueller på förstabordet i allsvenskan mot sådana elitspelare som Schneider, Wedberg och Ernst var en sevärdhet. Inte sällan gick Bengt segrande ur dessa. Jo, han brann verkligen för schacket, Bengt. Vi andra brann för livet: för kärleken, musiken, litteraturen, vinet… 

För egen del firade jag likväl några fina triumfer vid brädet: tre segrar i Hallsbergs internationella juniorturnering 1981–83, seger vid Öppna (senior-)SM i Göteborg 1984 och en erövrad göteborgsmästartitel samma år. Här vann jag över Lundbys Jan Runnby i ett särspel. Det var samme Runnby som dessförinnan hade gäckat Bengt i flera år och vunnit titeln oftast blott en halva före Bengt. Under decenniet utkristalliserades för övrigt Bengt och Ingvar som stans vassaste blixt- och snabbschackshajar. De gjorde ofta upp om segern och prispengarna i turneringar som Hisingen Open och Flunsåsschacket. De höll sig också framme i Göteborg Open och vår egen höstturnering "Ängladraget" (som dock lades ner efter några få år). Standarden på Bengts och Ingvars spel var härvidlag av yppersta sverigeelitklass.

Snabbt tempo var det ävenså på posten som ordförande i styrelsen: där kom och gick Sven-Göran Malmgren, Yvonne Wetterqvist, Bertil Westin, Ola Westerlund, Janne Wettfors.

År 1986 gick undertecknad och Lars-Erik Johansson i Bertil Geddas fotspår när vi accepterade redaktörskapet för Tidskrift för Schack. Samtidigt redigerade Janne Wettfors juniorsidorna, de kontroversiella "fyra röda". Vår vilja att förnya innehåll och utseende på tidskriften och därtill ställa vad vi ansåg vara berättigade löneanspråk föll inte i god jord hos ägaren Sveriges Schackförbund, företrädd av dess styrelse och ordföranden enkannerligen. Vi skildes åt i bästa osämja efter ett stormigt år.

Lars-Erik blev kvar i stan och i Kamraterna ett tag. Med sin talangfulla, lätta spelstil var han en av våra starkaste spelare. Han var med i vårt allsvenska lag när vi senare tog ännu en uppsättning bronsmedaljer, i den mot slutet av 80-talet nyskapade elitserien. Några år in på nästa decennium flyttade dock Lars-Erik hem till Karlstad igen.

På tal om skrivande så höll vårt medlemsblad SchackKamraten fortsatt hög klass. Dess signum har alltid varit god prosa och annorlunda tankegods. Plus djuplodande partianalyser. Samt försenad utgivning – men då har numret i allmänhet varit desto fetare. En gång tryckte Per-Åke rentav 64 sidor. Resultatredovisning finns där givetvis också, så den som saknar utförlig dylik i denna historik hittar det mesta i bladet: tabeller, matchrapporter, rankinglistor. Mot slutet av decenniet fick bladet ännu en dimension i och med de internationella historiska utblickarna under vinjetten Klassikern. De var (och är) skrivna av tidskriften Schacknytts Ingemar Johansson som nu hade gått med i Kamraterna.

Antalet juniorer som på 70-talet hade varit så stort minskade i början av 80-talet: invasionen på Annedalsgården fick ingen efterföljd. Men så började Malmgren så smått hålla juniorträning i våra lokaler på Schackets Hus, och sedan tog Janne Wettfors, som var ungdomskonsulent i göteborgsschacket, över ruljangsen. Janne hade förmåga att sprida entusiasm och glädje bland ungarna och lyckades engagera klubbens seniorer i träningen. Via skolorna drog han en stor mängd knattar till klubben, och snart förslog inte våra små rum där på första våningen längre: vi fick lägga beslag på Majornas forna krypin också. Vi verkade vara inne i ett expansivt skede igen. Men så beslöts 1988 att vi skulle lämna Schackets Hus. Flyttlasset gick till Bagaregårdens kulturhus, där vi alltjämt är lokaliserade. Ett av skälen till flytten var att det i de östra regionerna inte fanns någon schackklubb, där kunde vi etablera oss i godan ro och värva ännu fler juniorer i skolorna. Så blev det nu inte, några skaror kom väl, men försvann snabbt. Entusiasmen från mitten av 80-talet dog ut. Janne och sedermera Per-Åke orkade inte ensamma hålla liv i juniorverksamheten. Och på vägen hade vi tappat bort alla knattar från Schackets Hus-tiden. Det var en ödets ironi att just Janne hade varit en av de pådrivande i detta flyttföretag.

Väl på Bagaregården blev det återigen att plocka fram och ställa undan bord och spel, precis som på gamla Annedalsgården. Skillnaden var nu att vi stundom fick dela aktivitetsafton med exempelvis dragspelare, dansare och studiecirkelsmedlemmar. Samt att det blev en aning mörkt och kvalmigt i spelsalen under KM:s kulna höstkvällar: spotlightarna i taket främjade snarare discodans än den hjärngymnastik som Caïssas undersåtar försökte utöva… 

En som nog hade varit tillfreds med flytten till Bagaregården var George Flink, för han bodde på gångavstånd därifrån, på Ejdergatan. Han avled dock 1984, 68 år gammal. Minnena av Jojje – eller Flinken, kärt barn har många namn – är dock livliga: där är han vid brädet med sitt grimaserande fighting face och lurar på ett styvt kungsangrepp ("styv" var ett av hans favoritord), där är hans oerhörda svada och frejdiga blindanalyser på spårvagnen hem i natten. Han hinner i sista stund krångla sig av vid hållplatsen, mitt i en monolog om interzonturneringen i Göteborg 1955 eller någon gammal batalj med Utuste, "Jyfoss" eller Ragnar Gustavsson. En urkamrat var han, Jojje, snäll och rolig. Banden till Annedalsgården började nu kapas, ty flera av klubbens gamla goa trotjänare gick bort under detta decennium: mångårige kassören och ordföranden Anders Johansson, Felix Lundberg, sekreterare och allt i allo, monologmästare precis som Flinken, fast då i den synnerligen sävliga genren. Och så Ernst Persson som mitt under ett parti vid SM i Malmö 1986 segnade ner och avled av en hjärtattack. Och snart skulle klubben drabbas av ännu ett dramatiskt, för att inte säga traumatiskt, dödsfall.


 

90-talet

 

Under seklets tre sista decennier inträffar de största händelserna med jämna tioårsintervaller. Sven-Göran Malmgren blir sverigemästare 1971. Vi vinner allsvenskan 1981. Och så 1991, något fullständigt ofattbart: Janne Wettfors mördad på Schackspelets Hus! Det skedde i augusti, höstsäsongen stod för dörren, men hur viktig var väl den och allt schackspelande i det läget? De rappa kommentarerna, tjötet, humorn, blixtpartierna på förbundskansliet, de nattliga telefonsamtalen – allt var i ett enda svep borta. Janne blev bara 35 år.

Många av oss satte inte sin fot mer i det spökslott som Schackets Hus nu hade förvandlats till. (Snart övergick huset i grannen Handelshögskolans ägo varpå det strax revs, lika bra det. GSF:s verksamhet flyttades till Vegagatan, i backen nedanför Masthugget där Janne bodde.) Vi anmälde oss inte ens till Lag-DM:s förstadivision. Något ljushuvud på förbundet undrade vad som hade hänt med Kamraterna.

Så sent som på våren 1991 hade Janne och jag suttit på Schackets Hus och redigerat Malmgrens minnesartikel om Bertil Gedda. Och tre veckor efter Jannes död nåddes vi av budet att Jolanta Dahlin hade avlidit. Också P-O Edfelt hade hastigt gått bort i den här vevan. Liemannens tillslag får man lära sig att leva med, men det här kändes hårt och orättvist. 

Och så undrades det vad som hade hänt med Kamraterna: den känslomässiga och intellektuella inkröktheten är utbredd i vissa schackkretsar.

Några år senare anordnade vi snabbschacksturneringen (20-minuterspartier) Janne W Open till hans minne, och den allra första vanns lägligt nog av Jannes vän sedan barndomstiden Matti Svenn. I år (1998) vann Matti tävlingen för tredje gången och tog därmed hem den först uppsatta vandringspokalen för gott.

Förstalaget trillade ur elitserien och fick harva i ettan ett par år. Klubbkvällarna på Bagaregården var tämligen påvra tillställningar vad gällde antalet spelare. Vi gick på sparlåga igen. Men så kring 1993 fick vi en trevare av AK-77 om en eventuell sammanslagning av våra klubbar. AK hade fått allt svårare att hålla igång verksamheten ute i Bergsjön. Man hade problem att rekrytera folk till styrelseuppdrag och juniorträning. Den länge närda drömmen om att få upp förstalaget i elitserien såg ut att gå i kras. Genom en hopslagning med oss kunde dock några av toppspelarna få möjligheten att spela där ändå. 

För vår del lät detta positivt, vi såg här chansen till nytändning i klubben. Och relationerna med AK hade alltid varit goda, samarbete hade förekommit alltsedan mitten på 80-talet i form av juniorträning och de inbjudningar vi fått till deras ambitiösa eloturneringar, där tioårsjubileet 1987 utgjorde russinet i kakan: närapå samtliga elitspelare i stan mötte upp, och undertecknad gick till sist segrande ur den nio ronder långa striden. Också två andra eloturneringar vanns av de våra: Bengt Svensson respektive Lars-Erik Johansson. Vi hade alltså bara goda tankar om AK-77, och när vi nu ändå så att säga bodde åt samma håll, österut i Göteborg, kunde vi här gemensamt lägga beslag på den delen av staden, rekrytera ungdomar via skolorna antingen till AK:s gamla lokal, som skulle behållas, eller till Bagaregården.

Hösten 1993 genomfördes så ett gemensamt KM som blev välbesökt av såväl kamrat- som AK-spelare. Bengt Svensson vann obesegrad den starka mästargruppen. Året därefter var sammanslagningen ett faktum. AK-77 "gick upp i" Kamraterna, men hade kvar sitt namn ute i Bergsjön där viss knatteverksamhet fortlevde. Klubbens ekonomi blev i ett slag synnerligen god tack vare att AK sedan tidigare hade varit stadd vid kassa. Allsvenskans representationslag förvandlades åter till ett respektingivande gäng: vi tog oss snabbt upp i elitserien och väl där erövrade vi direkt en ny uppsättning bronsplaketter. Vi var "starkast i stan" igen, i vart fall säsongen 95–96. Nytillskotten från AK-77 med unge Daniel Ronneland och västgötarna Sven och Leif Svensson samt Mikael Sixtensson blåste nytt liv i den gamla stommen med Bengt Svensson, Ingvar Andreasson, Gösta och Matti Svenn. Därtill hade vi från Lundby fått Anton Åberg, en ung, orädd stor talang.

Det var dock inte alla som följde med i övergången. Så till exempel föredrog toppspelarna Ziegler och Hultin att rätta in sig i SS Manhems kolossala medlemskader. Lite svinn får man väl räkna med när flyttlasset går. Efter bronset i elitserien försvann Ronneland samma väg, och senare har ytterligare några spelare och ledare från gamla AK troppat av, knatteverksamheten i Bergsjön har också lagts ner, men faktum kvarstår: sammanslagningen gjorde oss gott, klubben fick en mängd nya fina spelare och goa människor.

juniorsidan börjar Alf Björsson få fart på träningen. Han kom närmast från AK-77, men är ju en "gammal" kamrat från 60- och 70-talet. Den fordom så idoge tävlingsspelaren inriktar sig nu nästan uteslutande på den verksamheten inom schacket.

Sedan några år har triangeln återupplivats, nu tampas vi med Lundby och Majorna över 20 bord. Våren 1998 fick vi en inbjudan från Szczecin i Polen för en lagmatch. Det var Polenvännen Kent Jägerflod som hade ordnat kontakterna. Det sades att vi ställdes mot stadslaget, men det bekom oss inte för vi vann matchen med 4½–3½ och belade dessutom de främsta platserna i den individuella blixtturneringen. Vi får se om detta kan vara början på ett varaktigare umgänge. Senast vi hade ett slikt utbyte var när vi mötte en klubb i Haag i Holland. Vi reste ner ett gäng till dem 1983 och året efter besökte de oss. Därefter lades färjetrafiken mellan städerna ner, och schackmatcherna med den.

År 1995 fyllde klubben 75 år, och det firade vi året efter (formaliteter har förvisso aldrig varit vår styvaste sida) med en minnesvärd heldag som inleddes med Janne W Open och avslutades med bankett och blixtspel. Den drivande kraften bakom detta arrangemang var dåvarande ordföranden Torbjörn Larsson, länge trogen lundbyit innan han via en Stockholmssejour kom till Kamraterna.

Under decenniet har klubben fått sin första internationella mästare, Bengt Svensson förstås. Han blev IM 1995, och det var sannerligen på tiden: om Bengt hade spelat mer utomlands hade han säkerligen erövrat den titeln minst tio år tidigare.

Vi blir också minst silvermedaljörer i korrlag-SM 1996 (när detta skrivs hösten 1998 återstår alltjämt ett parti där "rätt" resultat rentav kan ge oss guld). "Vi" är i sammanhanget Matti Svenn, Sven Svensson, Daniel Ronneland och Raoul Abrahamsson. Undrar om någon av konkurrenterna hade en kvartett som var mer skingrad för vinden än denna: Matti bor i Stenkullen, Sven i Borås, Daniel hade under turneringens gång bytt klubb, likaså Raoul som hade flyttat till Oslo!

Här får vi nu sätta punkt för denna exposé över vad som har timat i SK Kamraterna under 1900-talets tre sista decennier. Mycket, kanske alltför mycket, har kretsat kring elitspelarnas förehavanden. För att något ta igen detta vill jag gärna framhålla att under de 30 år jag varit medlem har allas insatser varit lika mycket värda, i vilket sammanhang det än må vara, vid brädet och utanför. Och spelet är lika roligt för den som är med i femtelaget som för den i förstalaget, lika krävande i KM:s klass 2-grupp som i mästargruppen. En speciell kamratanda har varit uppenbar för mig under dessa år. Folk med nedvärderande attityder hittar sällan vägen till våra lokaler. Här råder en avspänd atmosfär som berikas av att det finns gott utrymme och stort intresse för tankar och diskussioner om andra goda ting i livet förutom schacket.

Så med kamratandan i behåll går vi mot nya djärva mål på 2000-talet.

Schackklubben Kamraterna, Göteborg